Meningslös mix

Ulysses Doves koreografi till Arvo Pärts musik är pärlan på programmet
American Mixture. I gengäld berikar det varken Den Kongelige Ballet eller
Kira & the Kindred Spirits att vara tillsammans på scenen.
Den Kongelige Ballet bör och skall naturligtvis pröva sig fram längs nya
vägar. Det gör kompaniet nu i sitt nya program American Mixture genom att
låta dansarna utvecklas i neoklassisk tåspetsdans till spoken word-pop och
videomix av Søren Nystrøm Rasted samt till rockmusik av Kira & the Kindred
Spirits avfyrad live på scenen.
Självklart är att Kira & the Kindred Spirits, från teaterns sida är tänkt
som ett dragplåster för en ny ung presumtiv balettpublik. Och Kira med sin
spröda, sexiga stämma, som just har blivit utkårad till årets sångerska vid
Danish Music Awards, låter också fint tillsammans med sitt rockband på Det
Kongelige Teaters Gamle Scene i en rad hits från 2005 och 2006.
Dessutom
befinner sig bandet i likhet med dansarna i en fin scenografi i form av
Andreas A. Björklunds enkla, mosaikaktiga, mobila scenbygge och Brad Fields
flotta ljusdesign.
Det finns också fina steg och inte minst pas de deuxer i amerikanska
Nicolo Fontes koreografi Rhapsody för 12 härliga dansare. Men problemet är,
att det inte uppstår någon synergi mellan musiken och dansen. Bandet på
scenen behöver absolut inte någon balett, och baletten överröstas helt av
bandet.
Något av samma slags problematik råder också i aftonens första urpremiär
av den kanadensiska Matjash Mrozewski. Här stjäl videoprojektioner i
bokstavlig bemärkelse bilden från dansen, och på samma sätt blir också de
alltför många verbala utsagorna i Søren Nystrøm Rasteds musik alltför
dominerande. Man saknar en musikalitet i förhållandet mellan tal och
rörelse, som till exempel Tim Rushton bemästrar, när han koreograferar till
dynamisk beatlyrik.
Med den ironiska titeln Planet Wonderful tar Mrozewskis balett sin
utgångspunkt i idéen om, att den moderna människan över huvudtaget inte
behöver resa sig ur länstolen, utan kan få allt från, mat, sex och
informationer serverat hemma framför tv-skärmen.
I scenografins avskärmade vardagsrumshörna smyger dansarna sig som fångar
längs väggarna eller flyr ut genom fönstret. Men de totalt nio dansarna ger
sig också ut dynamiskt i brutna och korsvisa linjer i koreografins
neoklassiske koreografiska språk, som dock aldrdig blir särskilt intressant.
Aftonens höjdpunkt är därför Danmarkspremiären på Dancing on the Front Porch
of Heaven skapad till Den Kongelige Ballet i Stockholm i 1993 av den avlidna
amerikanska koreografen Ulysses Dove, som publiken här hemma känner till
genom gästspel av Alvin Ailey American Dance Theatre.
Klart och skarpt står
rörelser och positioner i den vackra dödsdansen med raffinerade assymetriska
detaljer av de sex dansarna helt iförda vita trikåer.
I likhet med att vi hör begravningsklockorna klämta i Arvo Pärts
minimalistiska Cantus in Memoriam Benjamin Britten är scenografin skapad som
en regn av klockspelsrör, som välver sig likt en katedral över scenen. Och i
Doves finns det en fin spänning mellan koreografins oroliga, trippande steg
och de breda klangfloderna i musiken som spelas live av Det Kongelige Kapel.
Dancing on the Front Porch of Heaven är en koreografisk pärla på
programmet American Mixture, men som helhet är programmet en icke-homogen
balletcocktail, präglad av mycket väsen för ingenting och ett kotteri med
den unga publiken utan någon konstnärlig utdelning.

Vibeke Wern