Lekar för den ensamme

Satu Tuitillas nya verk för Solbaletten öppnas under belyst tystnad. De fyra vitklädda dansarna sitter på varsin stol med en bok i handen. Under dem är scengolvet målat i rutor som vore det en alludering på hur svårt det kan vara att bryta sig ut ur sitt invanda mönster och göra någonting annat. Vem bestämmer vad vi skall leka och vilka som får vara med, och när upphör leken att vara rolig och övergår i någonting annat?
Rörliga stolar med hårt uppskruvad Haydnsonata följs sedan av en med ögonen förbundna Johanna Hokkanen och hennes utanförskap. Dansarna rör sig nu kring henne som fåglar koreograferade till att dansa chaconne och tankarna går till Versailles och slottseftermiddagarnas trötta sadistiska lekar.
Detta vänds helt när första solot skall dansas. Mikko Kaikkonens kraftfulla enkelhet som dansare rymmer många möjligheter och Tuittila har tagit väl till vara på den frustration som finns i improvisationens alla moment. Kaikkonens rörelsetema förvandlas här till en kvadrat i sig och det är frustrerande att se hur långsamt tiden går där ensamheten bor. Att fånga tid i rörelser är inte alldeles enkelt. Att skapa tid av rörelser är ännu svårare och Elina Raiskinmäkis solo som sen följer tenderar att stanna kvar inuti hennes egen kropp.
Det finns en rytm här som går förlorad och kommer tillbaka, går förlorad och kommer tillbaka. Detta väcker en vaggande alldeles speciell känsla av att vara med i föreställningens ensamhet men inte i själva tidsleken och när Urmas Poolamets solo börjar borta i hörnet är tiden nästan skev. Poolamets kroppsspråk rymmer så mycket som det här inte får leva ut att det nästan upplevs som om handen, foten och armens vridning vill men inte orkar, kan men inte får. Poolamets gör någonting med detta men vad det är förblir skickligt gömt där i hörnet utan att komma fram och när kvällen släcks och sista rörelsen är gjord hänger frågan kvar som någonting man ville själv men inte kunde utan hjälp: Går det att leka ensam?

Karl Svantesson