Ett koreografiskt porträtt af Amerika

Tre koreografer från det Nordamerikanska kontinenten ger var sitt prov på det moderna Amerika. Det sker i Den Kongelige Ballets omväxlande dansprogram American Mixture, som till på köpet innehåller två urpremiärer.

Innan publiken överhuvudtaget har kommit på plats och föreställningen egentligen har börjat, går ridån upp och på scenen – i en mjuk länstol – sitter en man framför en tv. I vardagsrummet finns ett fönster som är lika stort som tv-skärmen, men det kommer inte in något ljus i rummet. Det enda ljuset som finns i huset är är det blåaktiga flimrande skenet som kommer från tv-skärmen. Denna enkla scenbild är en mycket talande prolog till verket Planet Wonderful av den unge kanadensiska koreografen Matjash Mrozewski.
När själva stycket börjar, projiceras tv-bilden upp på vardagsrumsväggen och den multipliceras – för att så småningom täcka hela fondväggen. Välkommen till tv-världens många kanaler! Planet Wonderful handlar om kommunikation.
Envägskommunikation från tv-mediet till tv-tittarna, som passivt sitter hemma i vardagsrummet och låter sig matas med en strid ström av så kallade fakta. Det finns flera små historier i Planet Wonderful. En av de mer markanta visar en manlig tv-tittare, som blir förförd av en blond reklammodell iförd turkosfärgad klänning, som tydligt urskiljer sig från de övriga gråa vardagliga kostymerna. Den glamorösa modellen får – bokstavligt talat – den manliga tv-tittaren att ramla baklänges av förvåning, hon välter honom, så att säga, med reklamens makt.
Koreografin är på sitt sätt flimrig och fragmentarisk på samma sätt som tv-mediet, men ändå hänger de små koreografiska förloppen ihop på ett ovanligt bra sätt och skapar ett organiskt böljande förlopp. Matjash Mrozewski, som ägnar sig mycket mer åt att koreografera överkroppen än fötterna, skapar ett läckert flyt med många innovativa och mjukt modellerade rörelser som till och med fortsätter uppför vardagsrummets lodrätta väggar.
Musiken är komponerad av Lazy-B alias Søren Nystrøm Rasted. Det är en mix från hans banbrytande album Lazyboy (2004), med till exempel låten Facts of Life, där det räknas upp mycket ovidkommande men underhållande fakta tillsammans musikens rytmer. Lazyboy passar till Planet Wonderfuls universum, men Matjash Mrozewski låter sig inte förledas att bara illustrera tal-musiken, han skapar tvärtom ett självständigt koreografiskt språk som på ett fint vis harmonierar med Søren Nystrøm Rasteds kompositioner. Matjash Mrozewski säger själv, att han inte vill skapa ett robotaktigt, utan ett mänskligt rörelsefält. Man skulle också kunna säga att han låter kroppen själv styra sina rörelser, som till exempel när dansarna rör sina huvuden – inte via en maskin (hjärnan), utan med hjälp av händerna. Genom att på detta sätt insistera med hjälp av kroppen, skapar Matjash Mrozewski en slags mänsklig närvaro mitt i den trista tomheten, som floden av tv-kanaler annars förorsakar.
Planet Wonderful är ett imponerande hejgjutet verk med många skikt, och man får lust att sjunka ner i fotöljens plysch för att genast se en omtagning av verket, för man lyckas bara absorbera en bråkdel av det komplexa innehållet vid första genomgången.
Nästa verk på programmet är Dancing on the Front Porch of Heaven av Ulysses Dove, som hade urpremiär på Kungliga Baletten i Stockholm i 1993. Det är ett fyrdelat verk om kärlek, vänskap, förlust och i den sista delen handlar det om att släppa iväg den dödas själ. Det högstämda temat understöds dels av Arvo Pärts kontemplativa musik, Cantus in Memoriam Benjamin Britten, dels av en scenografi med en skog av hängande metallrör, som i sin enkelhet ger associationer till allt från orgelpipor till droppstenar. Scenograf är Jorge Gallard, som också har designat de vita dräkterna som alluderar på änglar och ett himmelskt universum.
Dancing on the Front Porch of Heaven är ett spännande verk med tydliga hänvisningar till den amerikanska danstraditionen – som till exempel Alvin Alvin Ailey och Georg Balanchine. De två första delarna av verket är särskilt intressanta och vackra, med sina hypnotiskt vackra steg och armrörelser, närapå akrobatiska lyft och korta men blixtsnabba piruetter. I de två sista delarna tar stillheten överhanden i Arvo Pärts partitur, och koreografin går lite grann i stå, och den sakrala stämningen närapå kantrar i händer sträckta mot himlen och nackar som böjs bakåt. Men det kanske är en bild av den gudsdyrkan som är så typisk för USA:s offentliga rum.

Slutligen bjuder American Mixture på en typisk amerikansk musikvideo. Nicolo Fonte har koreograferat verket Rhapsody till musik av Kira & the Kindred Spirits, som spelar live på scenen. Det är ett omaka möte, där musiken på alla sätt överröstar dansen. Likt en dålig musikvideo är dansen bara ett pyntat staffage till ljdspåret. Ett tydligt exempel på detta är när sångerskan Kira står alldeles intill scenkanten och sjunger, medan en grupp manliga dansare slött vaggar bakom henne.
Om det hade varit ett tv-program hade undertecknad för länge sen zappat vidare och därmed gått miste om att få se Marie-Pierre Greve föra sig som en rockdiva iförd svart lack. Hennes pas de deux med Mads Mads Blangstrup är häftigt, och det är det enda stället i Nicolo Fontes koreografi, som kan matcha Kiras dominanta stämma.
Att American Mixture avslutas med ett svagt koreografiskt verk, förminskar inte Den Kongelige Ballets imponerande insatser. Kompaniet visar, att det förutom klassisk balett också behärska modern dans. I programintervjuerna rosar såväl Matjash Mrozewski och Nicolo Fonte också dansarna för att de är nyfikna och intresserade av det nya, som de har kommit till Danmark med. Så det är bara att hoppas att också Den Kongelige Ballets publik är öppen för den moderna dansen. På premiärkvällen var i alla fall den begeistrade fanklubben till Kira & the Kindred Spirits på plats i Det Kongelige Teater.

Torben Kastrup