Nydrömt

Samtiden är nyckeln som får låset att gå upp och dörren att öppna sig i Mats Eks tolkning av Ett drömspel. Han vidgar teaterleken mot verkligheten effektivt och vackert, eftertänksamt, frågande och uppfordrande. Det blir teater lika roande som allvarsam, lika förbryllande som angelägen. Den välbekanta drömmen är nu och ny.

Ett sekel efter sin tillblivelse har pjäsen alltmer blivit som ett pussel för teatern. Scener har lyfts ut eller flyttats, bilder, citat och perspektiv tillfogats; allt är möjligt. Mats Ek har glesat ut mellan pusselbitarna, vågat lita till scenens svarta kraft där den ligger öppen och tom bort till sin bakre vägg. Bente Lykke Möllers flyttbara fragment av fasader och interiörer är drömlikt antydda, lösryckta, konkreta.

Mats Ek låter kolbärarna dansa, aggressivt, upproriskt, tyngt, samtidigt som kärlekens dans blommar ut överväldigande mellan Diktaren och Agnes, gudadottern. Grymt och lyckligt sida vid sida. Strindberg kan vara nöjd när han denna gång sänder ner Indras dotter på Dramatens scen. Hon anländer hängande i ridån, och landar framför en fond som visar Dramatens entré i naturlig storlek. Mats Ek har, tillsammans med sin ständiga dramaturg Irena Kraus, bearbetat och moderniserat texten till något du tänkte nyss.

Mellan pusselbitarna hettar luften från vår samtid som sticker in, dyker upp, flimrar förbi. Barnets perspektiv understryks i Rebecka Hemses klara, enkla gestalt och Nathalie Ruiz nyfödda, namnlösa baby. Och så kärleken som ett gnistrande kraftfält och livsinnehåll: mötet mellan Agnes och diktaren, Jonas Malmsjö, lyfter från jordskorpans jämmer.

Trätorna mellan de akademiska fakulteterna har översatts till vår tids konflikt mellan fundamentalistisk bokstavstro och vetenskaplig kunskap. En ängslig ”generalsekreterare” försöker hjälplöst jämka när rasismen hamnar på förhandlingsbordet.

Mats Ek fortsätter sitt glansfulla klassikerarbete på Dramaten med stort inslag av dans, rörelse och andra former. Dramatenskådespelarna har blandats med aktörer från andra scener, dansare, en mimare, en operasångare. Det är en ensemble som liknar verkligheten i sin blandning av kroppar, stilar, traditioner. Cecilia Olsen, en av samtidsdansens främsta dansare, är en luftlätt ”balettflicka” med fotfäste i repliken. Lamine Dieng har scenisk auktoritet som läkare och vetenskapsman, och som karantänmästaren utmanar han Strindbergs ”klädd som morian”, genom att vara ”morian” på riktigt. Repliken ”Nå är du inte förvånad att jag är svart i ansiktet?” har kommit ikapp sig själv här och nu.

Vi förvånas icke. Somligt är annorlunda nu, men drömmen är sig lik. Allas och ingens; man vaggas i textens poetiska vågskum, man ser drömbilderna glida ur och i varandra. Indras dotter är lika modfälld som vi alla när vi ser på världen, krigen, intoleransen, småsintheten, orättvisorna.

August Strindberg vågade vara naiv och uppriktig. Det vågar Mats Ek också, men hans leende är större än den gamle titanens. En liten stund känner jag mig klok och förstår hela världen, precis som i drömmen.

Publicerad i Expressen 25 mars

Margareta Sörenson