Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Den drömmande dockan och pianot

2007-03-26

Fakta:

Namn: Samassa kolme unta
Koreografi: Tiina Lindfors
Musik: John Cage, Mikko Heinö, Gabriel Fauré, vid pianot H. Kärkkäinen
Ensemble: Dansteater Eri
Plats: Dansteater Eri/Åbo
» http://www.eridance.net

Här händer det. Musik förvandlas och känslan av stor samhörighet infinner sig. Tiina Lindfors har på Dansteater Eri nypremiär för danssolostycket Samassa kolme unta.
Verket som ursprungligen skapades för Kuhmo kammarmusikfestival 2006 bygger på ett intimt samarbete med pianisten Heini Kärkkäinen och handlar om ett barns dröm och den musik som bor därinne i drömmen. Ryms här även barnets långa väg mot ljus och vuxendom?
Kärkkäinen inleder kvällen med ett hyssj-var tysta jag skall spela nu och det som sen kommer ur pianot via hennes händer går att liknas vid en tröstande älv med alla dess inneboende föränderligheter. Sällan har ett piano sjungit så.
När Lindfors äntrar scenen via en underbart hemlig ingång laddas rummet och Lindfors utnyttjar detta genom att glida från mörker till ljus med hjälp av ett par alldeles för stora skor. Dessa skor blir sen ett nav kring vilken föreställningen spinner.
Lindfors rörelser är enkla men väl sammanhållna och hon använder det repetitiva för att skapa ett förtydligande av drömmens alla avsnitt. Dockan hon gestaltar växlar mellan ett Chaplinlikt valsande och nickande till ett förtvivlat tillstånd av uppgivna sparkar och rullningar.
Att kunna koncentrera kroppen till att orka vara ombytlig men samtidigt äkta är en balansgång som Lindfors klarar väl och flera av rörelserna drabbar med sin förvandling. Dock saknas här någonting.
Lindfors och Kärkkäinen blir ibland så uppfyllda av uppgiften att förmedla allvaret i denna dröm att de glömmer bort skillnaden mellan att uppleva och att gestalta. Föreställningen skulle ha gjort sig bättre på en större scen där alla större nyanser hade kunnat få plats. Nu blir Kärkkäinens musikaliska originalitet så dominerande att dockan tvingas dansa även då den inte vill.
Men kanske det är menat just så. Då vi inte vet var vi själva börjar eller slutar finns där alltid musiken att vägleda oss ut ? även om vi inte vill det själva.

Fakta:

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser