Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Angelägen dansteater för ungdom i Malmö.

2007-03-26

Fakta:

Namn: Angst
Koreografi: Wies Bloemen
Ensemble: Dansteater Aya
Plats: Dansstationen/Palladium, Malmö
» http://www.aya.nl

Danstheater Aya från Amsterdam som under en hel vecka skall visa sin föreställning Angst på Dansstationen/Palladium för alla niondeklassare i Malmö möttes första kvällen av stormande applåder när den visades för mammor, pappor, skolansvariga, dans i skolanpedagoger…
Det kändes som ett intressant initiativ bekostat av Malmö Kommun som på detta sätt vill stimulera till debatt.
Föreställningen är både explicit och medryckande som helhet. Talar direkt till oss. Alla får vi en liten tankeställare, lika mycket ungdomarna som vi vuxna. Det är ett av föreställningens absoluta poänger. Att engagera både ungdomar och vuxna på samma gång, sådana föreställningar behövs det verkligen mer av.
Allt gick ut på att visa hur rädda ungdomar är och hur mycket mod de själva anser sig ha. Hur de sen använder detta för att finna sig tillrätta. Rädda för att inte ha kompisar, inte bli älskade av någon, rädda för att mamma skall dö eller att man själv skall omkomma i någon hemsk mopedolycka kort sagt, rädda för att inte kunna passa in sig i tillvarons inrutade mönster. Är det inte så också med oss vuxna. Lider vi inte av samma fobi? Är vi inte också rädda för att inte bli älskade, lämnade ensamma, bli sjuka… Rädda för att vara annorlunda, inte klä sig på rätt sätt, inte hinna med att se Kinesiska Muren när grannen redan hunnit resa jorden runt osv. Kanske är den mänskliga naturen sådan? En tankeställare förvisso.
På scenen gjorde tre unga dansare, två tjejer och en kille av olika etniska ursprung, sitt yttersta att berätta hur rädda de känner sig. Men som sagt också hur de försöker bearbeta sin rädsla. På fondväggens bildduk kunde vi inte bara läsa om allt de var rädda för utan samtidigt se deras porträtt i närbild när de med inlevelse sakligt berättade allt. Först på bildduken sen live på scenen.
Genom att på detta sätt konfrontera verklighet och illusion lyckades man på ett smart lite provokativt sätt inte bara skapa dramaturgisk dynamik i föreställningen utan också få den att kännas extra angelägen. Modern dans blandas med street, hip hop, stunts, salsa på ett provokativt elegant vis som i slutändan blev till en spännande mix tack vare inte bara de filmiska inslagen utan också den ungdomliga högstämda musiken.
En kille lägger formligen hela scenen under sig när han ger en fascinerande uppvisning i hur det känns att lära sig köra rullskridskor och hur han sedan blir virtuos på det hela. Att beundras är ju en del av en tonårings högsta önskan. Och beundrad blev han verkligen. Det hela blev till en slags initieringsakt när han bemålade sin kropp med satanistiska tecken för att komma över sin rädsla innan han kastade sig upp i svindlande takt längst upp på skateboardens ramper.
Hur mycket kan kroppen uthärda, hur långt vågar jag gå?
Något som ungdomar spelar med och mot genom olika fysiska utmaningar – skateboard, streetdance, hip hop och alla tuffa sportgrenar där det ju ytterst gäller att bemästra rädslan.
För rullskridskokillen blev det inte bara ett sätt att våga mer utan också en ny möjlighet att gå vidare i tillvaron. På nästa bild fick vi se hur han plötsligt vågar göra slut med sin flickvän, som verkar helt oförstående. Helt sonika, fylld av ny energi bestämmer han sig för att gå sina egna vägar. Han hade fått den kick som behövdes för att våga. Nu är det bara slut, konstaterade han inför en förtvivlad tjej, som inte verkade fatta ett dugg av hans, låt vara, lite dubiösa förklaringar.
Själv drömde hon om att uppträda på musicalscen och roade sig med att klä sig i en passande dress och spankulerade runt med en mic på scenen. På bildduken såg vi hur hon grät så tårarna flödade bara inför tanken att hennes mamma skulle kunna dö. Tänk att bli övergiven också av pojkvännen. Hur kunna gå vidare?
Lösningarna verkade åtminstone aldrig fattas vilket gjorde att föreställningen i slutändan kändes komisk.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser