Föråldrad konstsyn hos kulturens makthavare

Konsten och kulturen befinner sig i, och inte utanför, samhället. Och liksom
allt annat i samhället, förändras även den. Länge har det uttryckts en vilja
till förändring av kulturpolitiken. Samtidigt finns det en rädsla för just
förändring. Med de orden vill Josefine Wikström sammanfatta kulturdebatten som hölls på Moderna Dansteatern onsdagen den 7 mars.

– Det är lite ”we want more of the same”, sammanfattade kulturministern Lena
Adelsohn Liljeroth den position flera inom svenskt kulturliv just nu intar,
och som diskuterades under den kulturpolitiska debatten Entreprenörskap
istället för konst och vetenskap.
Kulturministern var en av de första talarna under debatten som skulle handla
om bland annat just kulturens och konstens (två begrepp som även de
diskuterades) förändrade roll. Förändrad därför att i det postindustriella
samhället vi lever i idag har begrepp som konstverk och produkt, konstnär
och producent, marknad och stat, global och nationell och åskådare och
konsument blivit oskiljaktiga.
Den nya världsordningen med en globaliserad och liberaliserad ekonomi
präglar även Sverige. Kulturen och dess förutsättningar ser här därför inte
likadana ut som för 30 år sedan. Lena Adelsohn Liljeroth uppmärksammade
bland annat det faktum att idag kan vem som helst producera och distribuera
sin konst, musik och film, att många länder representerar ett mångkulturellt
samhälle samt det att den kreativa sektorn just nu ökar mer än alla andra
industrier inom EU.
Flera i panelen uttryckte dock en rädsla, inte specifikt för världens
ekonomiska omvandling i stort, men för ett konst- och kulturliv enbart
beroende av marknaden.
– Det är befängt att mäta kulturen i pengar, sa tillexempel Gunilla
Bandolin, konstnär och professor i landskapsarkitektur på Konstfack.
Även tonsättaren Thomas Jennefelt menade att tanken på konstnären som
entreprenör var provocerande. Som illustration för detta berättade han att
han under sina 27 år som tonsättare endast har producerat 22 timmar musik.
Även chefen för Kulturrådet, Kristina Rennerstedt menade att viss konst inte
kan skapas utifrån marknadens förutsättningar.
Men flera i panelen intog också en slags mellanposition och diskuterade
hur förhållandet mellan kultur och marknad ser och kan komma att se ut.
Kristina Rennerstedt berättade att Kulturrådet idag arbetar mer
publikinriktat. Samt att hon, likt kulturministern, ser möjligheter i att
bredda kulturpolitiken. Tillexempel genom att få in kultur- och konstfrågor
i Näringsdepartementet.
En liknande hållning uttryckte Ann Larsson från Konstnärsnämnden.
– Vi måste förstå att konstpolitiken idag måste utgå från att vi har en
blandekonomi. För de flesta frilansande konstnärer är detta redan en
realitet de inte ens tänker på.
Kort och koncist satte hon även fingret på att ett av den svenska
konstpolitikens problem är att den inte skiljer på konst och kultur, vilket
försvårar bidragspolitiken av den.
Mest uppdaterad med den globala ekonomins effekter och förutsättningar
var framtidsstrategen och etnologen Ida Hult. Hon var även den i debatten
som fick representera entreprenörskapet. Enligt henne är det inom kultur som
framtidens möjligheter finns.
– Hårdvaran är mjukvaran idag. Sverige kommer att bli omsprungna
internationellt om vi inte satsar på kultur, sa hon tillspetsat.
Mest förvånande i debatten var ändå att så många inlägg upptogs av att
övertyga om kulturens funktion i samhället, vilket säger en del om dess
status. Jämfört med tillexempel Frankrike där kultur och konstnärer till
stor del betraktas som ovärderliga och självklara, framstod Sveriges
kulturpolitik som katastrofal.
Flera i panelen kände ett behov av att hävda konstens och kulturens rätt
till sin existens. Gunilla Bandolin beskrev den som ett korallrev som aldrig
kunde repareras om vi inte tog hand om den.
Margareta Åsberg talade om
konsten som ett ovärderligt uttryck för människans inre liv.
Även Ida Hult
lovsjöng kulturen och menade att det är den som bygger upp samhället, får
det att utvecklas och stärker demokratin. Och att kulturen därför ska
bedrivas utifrån en medborgarperspektiv.
– Kulturen är liksom inte något slags ”frossing of the cake”, utan själva
essensen av samhället, sa hon.
Förvånande var även den antiintellektualism och föråldrade syn på konst
som präglade debatten. Detta synliggjordes i ett inlägg från publiken som
uppmärksammade att Baudrillard dött samma dag. Då ingen regerade påminde
kvinnan som tagit sig ton försynt:
”Ja, han som var en av de stora
postmoderna franska tänkarna.”
Inlägget fungerade delvis som en påminnelse
om den svenska kulturens låga status jämfört med den franska.
Men reaktionen på inlägget illustrerade också frånvaron i debatten av en
teoretisk, postmodernistisk – helt enkelt mer uppdaterad, syn på konst. En
konstsyn som går hand i hand med det samhälle kulturministern tidigare så
tydligt pekat ut.

Att debatten genomsyrades av en modernistiskt föråldrad konstsyn visades
flera gånger under kvällen. Förutom att den beskrevs som autonom och
fristående från samhället, fick den även representera det autentiska och
äkta.

En motsatt ståndpunkt förde dock moderatorn Horace Engdahl upp i slutet av
debatten. Han uppmärksammade att 70 procent av all kultur faktiskt klarar
sig alldeles utmärkt själv, utan statligt stöd. Samt det att kulturpolitiken
släpar efter med en föråldrad syn på konst.
– Kanske är de flesta av oss härinne för gamla för att ens diskutera detta,
avslutade han.

Josefine Wikström

Fler Nyheter