Trogna vindhäxor

Koreografen Eva Lundkvist är sin egen stil trogen. Och den är vacker! Hennes nya verk Blå närmast vatten – Ödegårdar är en timmes urdans, urmusik, ren kontemplativ skönhet.

Hennes ensemble Vindhäxor hörde till 1980-talets dansboom och trendsättare i Birgit Åkessons tradition, med amerikansk spets. På 2000-talet har hon kommit tillbaka med flera produktioner, alla sig själv trogna och med nykomponerad livemusik till, vilket idag känns som en ynnest. Så vana har vi blivit vid inspelat ljud.

På Dansens Hus sitter Jonas Lingren (Fläskkvartetten) med violin, och tre musiker på slagverk, flöjt och dragbasun strax intill scenen. Plus en del ljud ”på burk”. På scenen dansar sju dansare i ett sagolikt ljuslandskap (Tarja Evasti) i de organiska och kroppsnära rörelsemönster som är Lindkvists och som bygger på idéer om ett permanent flöde och improvisationer utifrån en given struktur.

Stallyktor i de sju dansarnas händer, bjällror, stavar – lätta stråk av buddhistiska signaler glider genom väven av lantliga, nordiska markörer av stänger för hässjor eller tidig morgonmjölkning. Urtida, otida, tidlöst.

Ett vackert, lugnt pågående; men också utan toppar eller dalar – det ligger i idén. En timmes meditativ dikt för bara fötter och mumlande gongar. Stäng av mobilen, dra ur propparna: njut.

Publicerad i Expressen 4 mars.

Margareta Sörenson