Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Alla dansar opera

2007-03-05

Fakta:

Namn: Mitt hjärta brister
Koreografi: Birgitta Egerbladh
Plats: Folkoperan, Stockholm
» http://www.folkoperan.se

Stolarna, skorna, vardagens plockande, flyttande. Väskor som packas, ett sittbadkar, ett kylskåp, mycket är sig likt i Birgitta Egerbladhs sceniska värld. Annat inte; med sitt nya verk, Mitt hjärta brister, försöker hon för första gången gifta ihop dans och opera på Folkoperan i Stockholm i samarbete med Riksteatern och Norrlandsoperan.

Sex operasångare och tre dansare som är vana egerbladhare, möts nu i Mitt hjärta brister, en lång rad operapärlor trädda på en tråd av passion och längtan, grusat hopp och nesliga nederlag. Alla dansar, och alla (nästan) sjunger. Humor är Birgitta Egerbladhs bästa gren på en scen; en överrumplande, ganska finstilt humor som utgår från en högst vardaglig saklighet. Det kan operans utövare (och publik) behöva, med sin rutin på passion och patetik. Redan att ställa ett strykbräde på operascenen är att bryta en kod. Om sedan en sopran (Miriam Treichl) sätter sig vid brädet, lägger upp armarna som vid en korstol och sjunger Ave Maria (ur Verdis Otello) förvandlas strykbordet med sitt krysstag till en bro till vår tid, lite komisk i sin igenkännbarhet, men att bli sviken i kärlek är tidlöst; musiken vinner.

Svårigheten med hela projektet är förstås att få skolad skönsång och dans (eller rörelseteater) att verkligen gå in i varandra, att verka symbiotiskt, och inte bara växelvis eller vid sidan av varandra. Det lyckas alldeles strålande ibland, som i den charmant prilliga och genomrytmiserade lopp-plockar-orgien (Poppeas kröning, Monteverdi), en nog så lustfylld bild av kontaktsökande. Också den helt allvarliga lovsången till kärleken (Barcarollen ur Hoffmans äventyr) blir stark och hel, trots att dansen där inte interagerar med sången, som ”bara” illustrerar från orkesterns hylla – men ljuvligt milt och klokt.

Annat glider isär till ”nummer”. Operasångarna har en annan tradition för sitt agerande än både skådespelare och dansare, och också en gedigen vana vid konserter. Det är något av ”framförande” i sångarnas sceniska närvaro, som ibland ger en känsla av operapotpurri och inte en helhet om brustna hjärtan. Dansarna, i sin tur, har alla tre länge arbetat med Egerbladh och har ticsen, flykten, ironin i varje steg. Bernhard Cauchard på långa spindelben, med dragspel, med värja, med brevbärarväska snäpper han i en blink från allvar till galant knas.

Tvära kast för Folkoperans orkester och Kerstin Nerbe blir det också; hit och dit i musiktraditionerna, med något litet lugn att hämta i de små skarvarna, svirriga, som är Birgitta Egerbladhs egna. Rik och rolig herzen-schmerz, men operans stora, maffiga anslag är inte så lätt att få att dansa.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 4 mars.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser