Sandbarnets föränderliga kön och identitet

Med utgångspunkt i den marokansk/franske författaren Tahar Ben Jellouns
fantastiska romaner Sandbarnet och Den tjugosjunde natten ställer Hotel Pro
Formas nya föreställning frågor om kön och identitet i västerlandet.

”Barnet som ska födas födas blir en pojke, även om det är en flicka.” Det
säger den arabiske familjefadern i Tahar Ben Jellouns roman Sandbarnet som
dignar av sagoartade, sinnliga och med smärtsamma känslor, och vars titel
har givit namn till Hotel Pro Formas nya performance-installation.
Efter att ha fått sju döttrar begär den arabiske familjefadern nämligen
av ödet själv att hans åttonde barn ska bli en pojke. Men när det blir en
flicka, beslutar fadern att barnet ska uppfostras som en pojke.
Och i de två
fantastiska romanerna Sandbarnet och Den tjugosjunde natten följer man genom
ett nåtverk av skiftande berättarstämmor olika versioner av Sandbarnets liv.
Tillvägagångssättet i Hotel Pro Formas performance Sandbarnet är, att
föreställningen med de fantastiska arabiska berättelserna om könet som öde
och val som utgångspunkt istället spelar upp romanens tema från den arabiska
kulturen i vår västliga värld.
På så sätt lyckas Pro Forma ställa viktiga frågor om hur moderna människor i
väst formar sin identitet, anpassar sig, undertrycker känslor, stänger in
sig själv och söker sin frihet.
Hela tiden kan man som publik under den två timmar långa föreställningen,
som äger rum i Mogens Dahl Instituttet, i de nyrenoverade vitmålade
lokalerna vid Islands Brygge i Köpenhamn, röra sig mellan två olika rum. Det
är kvinnornas och männens rum, där traditionella idéer om manlighet och
kvinnlighet går i klinch likt motsättningen mellan subjektets form och
innehåll.
Föreställningens kärna utgörs av ett kollage av välfunna utdrag från de båda
romanerna, som först och främst blir citerade med fin diktion av den blonda
Maria Rich, med stark scennärvaro när hon med sina vackra långa ben
spankulerar runt i en knallröd dräkt med matchande högklackade skor.
En uniformering som går igen hos de tre andra kvinnliga artisterna i tre
nyanser av blått. De representerar moderna karriärkvinnor med tillhörande
maskulina dygder via nyskrivna danska texter och projektioner av personliga
CV:ar. Det är karriärkvinnor som tränar inför maratonlopp och vars största
intresse i livet är arbetet, medan familj och barn inte existerar.
Kontrasten är stark mellan de sensuella arabiska citaten och den
strömlinjeformade västliga världen. Och när vi hör Sandbarnets berättelser
från ett arabiskt fängelse, ser vi samtidigt kontorsbyggnader som symboler
för den moderna människans fängelse, där också kvinnorna låser in sig med
maskulina attityder.
Poesi och sinnlighet finns det däremot gott om i männens rum, även om de
manliga artisternas levande kroppar är helt frånvarande. I det här rummet,
där publiken kan förfriska sig i baren, får vi bara se tre vardagsklädda män
bakifrån i enkel expressiv gestik, på stora videoskärmar.
I gengälld dras
man in i rummet av männens uttrycksfulla röster. Ja man blir till och med
indragen i rummet av MC Jabbers kraftfulla engelska slaminspirerade sång om
sanningen till texter av Tahar Ben Jelloun. Mark Linns mjuka soulsång är
också väldigt fin och Harun Ates kontratenor låter förtrollande vacker med
sin kvinnliga klang.
I likhet med den övriga musiken, som växlas mellan jazz, metapop och
hardgroove är sångerna komponerade av T.S. Høeg, som har gjort 135 minuter
varierande och välkomponerad musik till Hotel Pro Formas föreställning.
Det är en fördel att ha läst romanerna när man besöker Mogens Dahl
Instituttet, som inte utgör någon perfekt inramning till Sandbarnet. Med
sitt fokus på könet som en föränderlig form är dock Sandbarnet en betydligt
intressantare och bättre strukturerad performance än Hotel Pro Formas
kollage av bilder från Mellanöstern Stedets Algebra, som man härom året fick
uppleva i rotundan på den byggnad i Köpenhamn som heter Axelborg.

Sandbarnet ges till och med 17 mars.

Vibeke Wern