Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Hotel New York i Åbo

2007-02-27

Fakta:

Namn: Hotel New York
Koreografi: Sato Endo, Maria Nurmela, Marjo Laakkonen, Meri Kytö
Musik: Ljud: Meri Kytö.
Ensemble: PoeticContemPlateCollective
Plats: Brinkhall Herrgård på Kakskerta/Åbo.
» http://www.pccollective.com

Månskäran och facklor lyste vägen upp till Brinkhalls herrgård på
Kakskerta i Åbo. Det var nypremiär på PCPCs Hotel New York – ett verk
inspirerat av den miljö minnen härstammar ifrån. Brinkhall hade
således förvandlats till ett personhistoriskt hus och dansaren Marjo
Laakkonen mötte oss innanför dörren med stillhetens repetitiva språk
kring en gammal stol.
Det var en mäktig känsla att stå, liksom
inbjuden i det förbjudna och betrakta hur kroppens minnesschema genom
Laakkonen stiliserats till längtan och frågor.
När vi sedan leddes
uppför trappan av ljudet från våra tilldelade klockförsedda tofflor,
hade Hotel New York etablerat sitt krav på närvarons enkelhet.
Från
rum till rum vandrade vi så, på besök i det som en gång var. En våning
upp väckte Maria Nurmelas butoliknande vändningar och vridningar
frågan om dans kan vara byggnadsvård. Nurmela rörde sig här som vore
hon tvungen att genom detta rum berätta kroppens förtvivlade hågkomst
om det som ville bli men inte blev av.
Brinkhall hade genom Antti
Helminens fasta ljus lyfts ur sin sömn och mötte nu betraktaren med
hemlig men inbjudande förtrollning. Helminen skapade ett för dansen
grundläggande ljuslandskap där varje dansare kunde välja att flytta ut
ur eller in i sin egen rörelse och särskilt i Nurmelas landskapbelyste
detta ljus ett magiskt men allvarligt interagerande mellan en människa
och hennes bo.
Meri Kytös ljudbild bifogade samtidigt den lätthet som
krävdes för att inte rummens dörrar skulle stängas för alltid. Om vi
förlorar oss i minnets irrgångar kan vi alltid vägledas av ljudet och
Kytös ljud kom ur så enkla ting som hennes interagerande
transistorradio, skivspelarens hack och rasp, fönster- och
glasgnuggande.
När dörren till vardagsrummen så öppnades och ljuset
och ljudet därifrån ropade: stig in men var försiktig här vilar
någonting skirt som inte får gå förlorat, slog verket rot och drabbade
på djupet.
I ett rum bjöds på småkakor och eftermiddagens rastlösa vila, i ett
annat barndomens diabilder reflekterat i en spegel från ett badkar.
Kollektivet PCPC har med Hotel New York sannerligen skapat ett
ovanligt närgånget och vackert stycke performance. Det förflutnas hus
har många dörrar. Flera av dem gläntade i helgen på Brinkhall.

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser