Cullbergkvällen är Mats Eks

Cullbergbaletten firar sina fyrtio år med en retrospektiv som med kraft stryker under att detta kompani har varit spelplats för två av 1900-talets mest geniala koreografer, Birgit Cullberg och Mats Ek. Samt att det är en fabulöst skicklig ensemble, härligt sugen på att dansa, fulla av lust utöver den högprofessionella kapaciteten. Den där blinkningen, humorn, den är guld värd i dans som vill dansa livet, beskriva det och kommentera det.

Man öppnar med en sekvens ur Birgit Cullbergs Romeo och Julia, ett stiligt exempel på Birgits skickliga förmåga att bygga hus och murar av människokroppar. Julias familj, med hov och fanbärare, bygger upp ett strängt fort runt henne. Vilken snillrik bild av familjen som maktapparat och byggbit i en politisk maktstruktur; lilla Julia i vitt som ett flämtande ljus mot det strama, mörkblå.

Det är det enda av Birgit Cullbergs verk som finns med, däremot dansas hon själv trefaldigt i långt striphår i Alexander Ekmans koreografi, som en Culbergbalettens ande, fritt svävande genom kvällen. Och Alexander Ekman återkommer i ytterligare ett par korta stycken, roliga, fiffiga The Swingle Sisters, en hostnings-symfoni för tre kvinnliga dansare, till exempel. Ekman har just den där roligheten som ingår i cullberg-ek-traditionen, och som är så särdeles välgörande i dans, snar att kantra mot det patetiskt högstämda.

Men framför allt är kvällen Mats Eks. Bitar ur Gamla barn, Svansjön, Carmen, Törnrosa och Hon var svart drar med tydlig precision upp konturerna i en djupt originell koreografisk profil. Distinkt, personlig, dansarvänligt uttrycksfull. Exakta handflator och sittande, rullande golvlägen – varje del av dansarens kropp tas i anspråk, fylls och når betraktaren. Efter detta borde det vara självklart att Cullbergbaletten kan, bör, måste (!) dansa ek-koreografier för att bevara kontakten med ett särdeles eget dansat språk.

Allra mest gripande, förstås, men också en liten aning komisk fast mest mycket, mycket allvarsam är Ett minne (från 2000) dansad av Mats Ek och Ana Laguna själva. På några minuter en rundmålning av ett delat livs lycka, frid, komplikation och slitning. Storartat, varken mer eller mindre.

De filmade intervjuerna med kända svenska – från Svennis till Norén- är också gjorda med ljuvlig fingertoppskänsla för människans allvarliga behov av dans och att dansa. Och med plats för det uns lustighet som också finns däri. Cullbergbaletten gratulerar sig själv till en lycklig 40-årsdag.

Publicerad på expressen.se/kultur 3 februari 2007

Margareta Sörenson