Kunglig galenskap och smärta

Flemming Flindts Caroline Mathilde är tillbaka på Gamle Scene i all sin pomp
och prakt. Huvudpersonernas starke dramatiske dans fängslar i den väldigt
långtgående historiska baletten med mästerlig musik av Sir Peter Maxwell
Davies.

De skärande kontrasterna skorrar mot varandra redan i Sir Peter Maxwell
Davies dissonanta overtur till Flemming Flindts Caroline Mathilde. En
balett, som strålar av skönhet på ytan i Jens-Jacob Worsaaes heltigenom
praktfulla rokokoinspirerade kostymer och scenografi. Men som musiken
berättar finns tragedi smärta och psykisk sjukdom precis under ytan på all
pomp och prakt vid den galne Christian VIIs hov, och dit kommer den unga
drottningen Caroline Mathilde från England endast 15 år gammal.
Här börjar baletten om det historiska menage a trois som uppstår mellan
Caroline Mathilde, Christian VII och kungens livmedikus Struensee. Ett drama
med djupt tragisk utgång, när vi till slut ser Caroline Mathilde köras iväg
från sina två små barn, efter att hennes älskare Struensee
har avrättats.
Det är 16 år sedan baletten med den mästerliga symbolmättade musiken av
Maxwell Davies hade urpremiär på Det Kongelige Teater. Känslan av att
Flindts balett är för lång, har dessvärre inte blivit mindre med tiden. Men
såväl repremiären fredagen den 12 som andra laget dagen efter bjöd på starka
dramatiska huvudpersoner. Och det var en fröjd för ögat att se
föreställningens många skiftande tablåer, framför vilka balettkåren väl
dansar sina hovdanser på slottet och sina ringdanser som köpenhamnska
borgare.
Gudrun Bojesen, Thomas Lund och Mads Blangstrup var ett utsökt treklöver
vid repremiären. Som Carloline Mathilde bjuder Bojesen i sin säkra, smidiga
tåspetsdans från det säreget porslinsfina i förälskelsens förbehållslösa
glädje till smärtsam tristess. Lund är suverän i sin övertygande såväl
infantila som groteska gestaltning av Christian VII:s psykiska sjukdom och
våldsamma epileptiska attacker. Mads Blangstrup är i sin tur en chosefri
elegant, värdig och förtroendeingivande Struensee.
I andra laget var det var det helt nya krafter i alla huvudrollerna. Från
Flemming Flindts Enetime känner vi till Morten Eggerts formidabla förmåga
att spela farlig psykopat. Denna skickliga dramatiska dansares spel som den
vanvettige och otillräcknelige, hetlevrade och trygghetssökande Christian
VII är imponerande. I titelrollen gestaltar den eleganta Izabela Sokolowska
fint den purunga drottningens osäkerhet och förtvivlan. Hon används närmast
som en leksak av den nästan likaså unge konungen och hans suparkompisar Grev
Holck alias Kristoffer Sakurai. Och det skär i hjärtat, när hon som mogen
kvinna med tårdränkta ögon till sist sträcker sig efter sina barn.
Andrew Bowman fyller i andra laget Struensee med en mild och blid karaktär,
medan Caroline Cavallo i likhet med Silja Schandorff i första laget är en
skarp, myndig och kylig änkedrottning.
Koreografiskt är balletten som mest interessant, när galenskapen går in i
och vrider om det klassiska koreografiska språket som bland annat sker i den
första aktens avslutande trio mellan Caroline Mathilde, Christian VII och
Struense, som övergår i kungens och drottningens disharmoniska kärleksakt.
Däremot blir inte minst de stora Cranko-inspirerade kärleks pas de deuxerna
mellan drottningen och Stuensee alltför långrandiga i den dramatiskt tydliga
berättelsen.

Caroline Matilde spelas till och med 26 mars.

Vibeke Wern