Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Made in Gent

2007-02-14

Fakta:

Namn: Import Export
Koreografi: Koen Augustijnen
Ensemble: Les Ballets C.de la B
Plats: Dansstationen/Palladium, Malmö
» http://www.dansstationen.nu

I fjor firade det så populära scenkonstkollektivet Les Ballets C.de la B. i Gent sin tjugoårsdag. För första gången visades häromkvällen en föreställning av dem på Dansstationen/Palladium. Varför det nu skulle dröja så länge innan Malmöpubliken också skulle få smaka av kalaset kan man undra över. Att sen Import Export som föreställningen heter inte hör till de verkliga godbitarna som producerats är inget att yra om bara att beklaga. Efter tjugo år är det lätt att gå på tomgång.
Men med sina sarkastiska undertoner, ögonblickliga verklighetsförankring och häftiga kast mellan tragedi, komedi, skratt , förtvivlan och glädjefyllda upptåg lyckas de fortfarande engagera oss. Att deras ambitioner oftast också är politiska gör att de känns extra angelägna.
Någon har kallat det en ny slags politisk animationsteater med expressionistiska förtecken. Kanske passar det? Tyck själva till. För alla är vi medagerande som del av världskollektivet.
Att lita på sig själv och sitt omdöme innebär också att man kan ha förtroende för andra. Dela deras problem. Eller som i denna föreställning känna sig totalt oförmögen att ingripa. Maktlös inte bara inför miljöförstöringar, kvinnohandel, illegal invandring utan också allt annat som vi dagligen konfronteras med.
Att vi är delaktiga alla samtidigt som vi inte kan ingripa är det som Import Export i grunden handlar om. Kalla det politik om du vill. Längre än så går aldrig C.de.la.B. Några lösningar har de aldrig att komma med.
Många blir i längden illa berörda av att bara översköljas med alla oförrätter. Även om det i grunden är otroligt skickliga och underfundigt uppbyggda historier man konfronteras med där de teatraliska effekterna i kombination med den välvalda musiken sätter en extra knorr på det hela så lämnar säkert många, liksom jag föreställningen lite besvikna.
Koreografiskt är den skickligt upplagd och de enskilda dansarnas prestationer är i samma klass. Problemet är att allt går i för långsam takt. Inte ens den fina mixade barockmusiken, spelad live av en klassisk kammarspelsensemble och sång av en skicklig altostämma – Steve Dugardin – lyckades få upp takten. Eftersom själva innehållet skapas av ögonblicksbilder – olika saker sker ju samtidigt – borde pulsen vara mera intensiv. Avsikten var självfallet att visa hur allt bara pumpar på men som sagt i ett teaterrum känns det för tungt.
Många av de första koreograferna som Sidi Larbi Cherkaoui och Hans van den Broek har redan lämnat för att gå egna vägar liksom några fd. dansare som bildat ett eget danskollektiv kallat Peeping Tom, som också snabbt hunnit bli omåttligt populär.
Av det gamla gänget återstår idag förutom Alain Platel bara Christine de Smedt och Koen Augustijnen. Det var han som stod för koreografin i denna föreställning där han själv också dansade.
På scenen står högar av container som just verkar ha hamnat där, kanske i väntan på en ny destination. Som jättelika stålskelett påminner de om byggnadskroppar i någon bortglömd förort. Mitt emellan två av dessa sitter orkestern uppflugen med sina stråkinstrument , då och då avbrutna av vokalisten.
Föreställningen inleds och avslutas av dansarnas intensiva tramp och hopp som verkar som de kom från några primitiva trummor. Eller bara någonstans djupt inifrån. Brutalt och aggressivt, faran liksom hänger i luften. En imaginär katastrof?
Rörelsevokabulären är karaktäristisk med sina häftiga kast från golv till höjd. Dansarna ligger som bylten på golvet, rullar runt, söker nya positioner för att sekunderna efteråt gripa tag i varandra eller bara för att snudda vid. I slutändan hjälps alla åt och spelet går vidare. Man hetsar upp varandra samtidigt som allt starkare band byggs upp dem emellan.
I takt med musiken blir rörelserna också allt häftigare, mera invecklade för att plötsligt bara stanna upp trots att atmosfären verkar stå på helspänn.
Någon av dansarna försvinner ner i en container alltmedan någon bara sjunker ned med ryggen mot någon container. En skenbild av oss själva, fria men ändå okapabla till handling? Så öser det på utan uppehåll i 90 minuter.
Visuellt engagerande mycket tack vare en besynnerlig form av destruktiv energi som lägger sig över föreställningen. En kaotisk värld där containern i slutändan ter sig som fasta byggnadskroppar som verkar avsedda att stanna kvar. Något som vi försöker fly ifrån men inte lyckas.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser