Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Ett mardrömsspel

2007-02-14

Fakta:

Namn: Ett Drömspel
Koreografi: Linus Thunström
Plats: Stadsteatern i Bern
» http://www.stadttheaterbern.ch/

Allt är möjligt i Ett drömspel. Alldeles nyss satte Richard Turpin, som vanligtvis härjar på Tribunalen, upp det som en klaustrofobisk mardröm med sju skådespelare instängda i en träbox. Robert Wilsons drömspel på Stockholms Stadsteater hör till de minnesvärda med sina långsamma bilder. Om någon månad blir pjäsen animerad på Marionetteatern/ Stockholms Stadsteater med dockteaterns egen Wilson, Roman Paska som regissör. Och Mats Ek sätter upp den på Dramaten i slutet av mars – med dans som en av ingredienserna.

Det är Strindbergs egna takter. När han satte upp Ett drömspel själv för Intima teatern, lades dansavsnitt in, ”i stor stil (Duncan)”. Linus Tunström, som nu satt upp Ett Drömspel för Stadsteatern i Bern, som första utlandserfarenhet, arbetar i en tradition som inte sorterar dans och teater i skilda kategorier. Han har både regisserat och gjort koreografi (för Cullbergbaletten), han har mixat och prövat andra former, som opera och film. Man kan gissa att det är via dansen och Cullbergbaletten han har kontakt med Stijn Celis, som numera leder Berns stadsteaters dansensemble, som nu gjort koreografin till Tunströms drömspelstolkning.

Linus Tunström gör med Ett drömspel en brant, skarp modernism utan nåd och en dystopisk tolkning av Strindberg. Som nästan alltid är hans tolkning helt sammanväxt med Ulla Kassius scenografi och kostymer. Lilarosa veckade tygridåer med hotellrumskänsla omsluter hermetiskt och kvadratiskt scenen. Samma bleklila går igen i kostymernas lila-brun-gröna färgskala. Och i Linus-land är alla likadant klädda! Kvinnorna i sladdriga omlottklänningar, männen i trötta manchesterbyxor.

Det är nog uppsättningens bästa poäng att Agnes, guden Indras dotter, när hon stiger ner på jorden, hamnar i en kö med kopior av sig själv. Officeren, advokaten, diktaren alla är minimala variationer av samma man. Mänskligheten sedd som en enda kropp understryks vältaligt av Celis effektiva koreografi som samlar ihop kollektivet till en organisk massa.

Textpartier blir ofta torra, nästan mekaniska medan dansavsnitt och rörelsebaserade regilösningar får uppsättningen att glöda till. Där bildsätts tanken om hur förtvivlat vanliga vi är, och hur det dråpliga och det meningslösa är varandras skuggor. När Agnes med en skrikande baby på armen försöker skruva ihop en spjälsäng (vilket man måste skratta åt) drar samtidigt en tyst rad skådespelare förbi bakom henne bärande huslivets alla pinaler i en sorgsen parad: stekpannor, en pall, en krukväxt, en hundkorg. Lösryckta ser de lika gripande meningslösa ut som övergivna grejer i ett grovsoprum.

Till det svenska arbetsteamet Tunström-Kassius hör också Richard Borggård som gjort musiken. Den ömsom imploderar i ett kosmiskt muller, ömsom spritter iväg i hurtiga schlagers eller patetisk Dylan. Det är Diktaren som sjunger Dylan; han är inte bara ful och stripig utan dessutom löjlig. Strindbergs dröm om att åtminstone diktaren ska lyckas fästa en himlatråd vid jordskorpan är inte Linus Tunströms.

Han har läst Strindberg motströms. Motdröms. Ensemblen på Berns Stadsteater spelar snyggt och kompetent. Men tolkningen vässar inte och skruvar hårt, som kanske var tanken. Den sänker takhöjden i en idé, trots allt bärande, om själva avståndet mellan människornas dröm, längtan, strävan och hur de faktiskt lever.

De leva som de kunna, människorna. Men till det som de faktiskt kan, hör att drömma. Som Agnes kippar jag efter luft i Bern, och likt henne längtar jag efter en enda blå heliotrop.

Publicerad i Expressen 8 feb 2007

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser