Stadens änglar och djävlar

Stadens änglar och djävlar

Uppercut Danseteaters nya omväxlande föreställning City of Angels bjuder
på en blandning av break och modern dans, komik och kamp mot knark.

En busshållplats i en starstad är den på en och samma gång effektiva och
enkla inramningen effektive för Uppercut Danseteaters nya föreställning
City of Angels. En barn- och ungdomsföreställning där modern dans och break
utvecklas i dynamiskt samspel med med scenens urbana miljö. För övrigt med
gratistidningen Urban som en viktig medverkande beståndsdel.
Vid busshållplatsen möter den försiktige killen Majs den förtappade tjejen
Winni och fantasier och förhoppningar väcks. Men det är storstadens djävul
respektive ängel som kämpar om framtidens körplan och därmed är City
of Angels i grund och botten en modern dansberättelse om kampen mellan ont
och gott.
Den ekvilibristiske och charmerande breakdansaren Mark Mouritzen, som många
i Danmark har sett i tv-programmen Scenen er din och Showtime, innehar
rollen som djävulen som frestar den stackars flickan med ett farligt vitt
pulver att sniffa. Han dansar handstående och headspinns såväl som till
förföriska salsarytmer som macho latin-lover och som dragqueen i högklackade
skor. En riktigt farlig figur.
Vid sidan om honom finns Marie Sol Sandberg som den ljusa ängeln, som fint
drillar den försiktige killen i en utmanande häftig passo doble, men också
på ett mycket kraftfullt sätt tar upp kampen mot djävulen.
Electric Boogie-dansaren Nick Johnsen är härlig som den försiktige killen,
som med fin mimik gör skojiga ryckiga robotrörelser. Han jonglerar elegant
med sitt gråa paraply och lyckas att förvandla sin stiliserade bil till en
hel stridsvagn i sin kamp mot det djävliga.
Lätt och smidigt rör sig Anita Holm som den förlorade flickan, som slungas
runt av djävulen och blir aggressiv under sin knarktripp. Under en kort
stund finner hon lyckan i familjeidyllen med den försiktige killen. Men i
det dramatiskt rätt så kompakta stycket City og Angels är det inte det goda
som vinner över det onda, utan de förblir två ömsesidigt stridande krafter.
Som bokstavligen drar åt var sitt håll.
En mycket fin del i föreställningen är Kristoffer Rosing-Schows
variationsrika musik och medryckande rytmer, som typiskt för Uppercut för
dansen genom en lång rad olika stilarter, denna gång i koreografi av Louise
Seloy.
Vissa dagar förlängs den 50 minuter långa föreställningen med inslag
av begåvade ungdomar från dansskolan Dans i Nordvest i koreografi av Anja
Jørgensen och Mark Mouritzen.
Lite förvånande är det att föreställningen har annoncerats som lämplig
från 6 års ålder, man ska minst ha börjat tredje klass för att förstå
problemen med det vita pulvrets djävlighet.

Vibeke Wern