Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Melodramatisk Caroline Matilde

2007-02-13

Fakta:

Namn: Caroline Matilde
Koreografi: Flemming Flindt
Plats: Det Kongelige teater, Gamle scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Historien om kong Christian VII, hans hustru Caroline Matilde och
kungahusets livmedikus Struensee är ett odödligt menage a trois, som har
inspirerat många konstnärer, däribland Per Olov Enquist i romanen
Livläkarens besök. Egentligen finns det ingen konflikt mellan de tre
huvudpersonerna i Flemming Flindts balett Caroline Matilde från 1991.
Här
utspelar sig det verkliga dramat mellan kungen, drottningen och läkaren å
ena sidan och å andra sidan änkedrottning Juliane Marie. Den maktfullkomliga
änkedrottningen är tillsammans med sina sammansvurna ansvariga för
Struensees makabra död och Caroline Matildes landsförvisning och att hon
inte heller fick fortsätta leva tillsammans med sina två små barn.
Kostymer med ett porslinsaktigt mönster som påminner om kärleken och det
sköra livet skapar tillsammans med den övriga effektfulla scenografin av
Jens-Jacob Worsaaes den perfekta ramen för historien om den psykiskt sjuke
Christian VII, den engelska tonårsdrottningen och den tyska läkaren och
fritänkaren. Men ofta stjäl Sir Peter Maxwell Davies spännande och
dissonanta musik helt fokus från föreställningen. Den mycket moderna musiken
står i många fall i helt disharmonisk kontrast till scenografin och inte
minst koreografin, som inte är av samma avantgardistiska slag.
I Caroline Matilde är det snarare de dramatiska och bildmässiga
introduktionerna än själva koreografin, som är det mest intressanta. De
består av fina och välkomponerade tablåer, till exempel när kungaparet står
på en hög pidestal och majestätet knuffar ner sin drottning, eller när han
hugger huvudet av en staty samtidigt som Struensee förs till schavotten. Men
det saknas en spännande koreografi som för historien vidare utöver det rent
illustrativa.
Dansen är bäst när kungen – i Thomas Lunds gestalt – skapar
sina egna inre demoner i förvrängda rörelser och manierade steg.
Sinnessjukdomen kommer också fint fram i ett pas de deux, när majestätet
slänger runt med en mycket elastisk Gudrun Bojesen, som dansar Caroline
Matilde. Kongen uppfattar sin drottning som en leksak, precis som de dockor
som han brukar leka med.
Gudrun Bojesen och Thomas Lund dansar bra. Som alltid frestas man nästan att
säga. Med skrämd blick och ångestfyllda rörelser gestaltar Gudrun Bojesen
den chockerade tonårsdrottningen, som uppdagar att hon har blivit tvångsgift
med en psykiskt sjuk pojke. Den darrande rädsla, som Gudrun Bojesen
uttrycker, bidrar till att ge det pastellfärgade dramat lite efterlängtat
djup.
Thomas Lund lyckas likaså skapa en trovärdig och sammansatt karaktär,
som både är ondsint och eftergiven, barnslig och överlägsen på samma gång.
Man lider med den sjuka kungen när han gömmer sig under ett vitt tyg eller
lägger sig i fosterställning och är psykotiskt onåbar.
Koreografin och
dramaturgin i Caroline Matilde är lite för tung och övertydlig. I den första
scenen när Caroline Matilde anländer till Danmark, sniglar sig
föreställningen långsamt fram med dräktombyten samt viftande med brittiska och danska fanor
för att signalera förändringen i den unga kvinnans liv. Det är ett tungt
anslag och ett omständigt sätt att berätta på, som förhindrar att dansen
kommer igång.
När Caroline Matilde lite senare ska ut på en ridtur tillsammans med
Stuensee, innehåller koreografin massor av erotiska anspelningar, även om
det skulle ha räckt med själva ridturen för att symbolisera den sexuella
förbindelsen mellan de båda.
Antydningarnas förförande konst blir så att säga övermålad med skrikig
grafitti. Och i slutscenen där den lilla kronprinsen förtvivlat springer
efter sin mor, som förs bort i en kalesch, blir det hela till en hollywoodsk
melodram som närmar sig känslopornografi. Det är helt enkelt frågan om
dramaturgisk overkill, som inte alls leder till den empati som förmodligen
är syftet med scenen. Det framkallar snarare irritation, vilket inte är den
bästa stämningsläget som avslutning för en lång helaftonsbalett.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser