Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

En resa mot heeling

2007-02-01

Fakta:

Namn: Parzival – Episoden und Echo
Koreografi: John Neumeier
Musik: John Adams, Richard Wagner och Arvo Pärt,
Ensemble: Hamburg Ballett
» http://www.hamburgballett.de

John Neumeier tolkar sin nya helaftonsbalett,
Parzival – Episoden und
Echo, som en själsligt sjuk människas resa mot tillfrisknande till att få
bli en fullt utvecklad empatisk individ. Majbrit Hjelmsbo har sett Parzival
på Operan i Hamburg.

Tveklöst tänker man på Richard Wagners opera, när man läser titeln på John
Neumeiers nya helaftonsbalett, Parzival – Episoden und Echo. Och Wagner
finns också med i klangbilden, men Neumeierhar klokt nog minimerat det till
förspelet från Parsifal, medan den övriga musikpaletten är sammanställd av
den nordamerikanska kompositören John Adam i form av dynamisk
post-minimalism. Det handlar huvudsakligen om utdrag ur Johns Adams
Harmonielehre, The Anfortas Wound och The Wound Dresser samt om den
estniske Arvo Pärts gripande pianolamentation, Für Aline.
Tematiskt har den intellektuelle John Neumeier sin vana trogen gjort en
omfattande research med referenser till de medeltida författarna Chrétien de
Troyes och Wolfram von Eschenbach som främsta inspirationskällor. I
Neumeiers symbolladdade förkortning blir berättelsen på ett såväl personligt
som arketypiskt vis självbiografisk. Den närapå tre timmar långa
baletten består av två akter (som det antyds i undertiteln), där den första
delen handlar om de mytologiska grundläggande dragen i episodiskt formade
tillfälliga nedslag, medan den andra akten är ett eko av den första aktens
tematik. Samtidigt får händelserna i den andra akten en ny inramning som
utgör grunden för försoning, healing och avslutning.
Parzivals bildningsresa utgör grunden och handlar om den lyckligt omedvetna
gossen som växer upp i naturen, isolerad från omvärldens krig och våld av
sin överbeskyddande mor. Henne frigör han sig ifrån , och i brist på
verklighetskontakt drar han iväg för att som korsriddare finna den heliga
gral. En korsriddarromantik, som i Peter Schmidts enkla och stilrena
scenografi av blå himmel, själsligt mörker och vit snö är fri från kristen
symbolik, medan de kristna referenserna istället framträder i Neumeiers
koreografi och i hans stiliserade scenografi med änglar i rustning och
riddarhov, en lidande korsfäst och en Fransiskanermunk som några av
fixpunkterna i sökandet efter medmänsklighet och kärlek till nästan.
I
rollen som Parzival är den ukrainske dansaren Edvin Revazov ett fantastiskt
fynd. Lång, blond och stark som en soldat med troskyldig blick och med
kroppshållning hos en ungdom som knappt är torr bakom öronen. Han blir helt
bländad av de tre ängla-riddarna som glittrar i de ädla metallerna guld,
silver och brons, gestaltade av de högt hoppande akrobatiska dansarna Arsen
Megrabian, Dario Franconi och Yohan Stegli. Helt hjärtlöst överger han sin
sörjande mor, en desperat och förgrämd Anna Polikarpova.(som i sitt
dödsögonblick minns sin döde man som var soldat.)
Likt en helt oförvägen och
oreflekterad tonåring mördar han den röda riddaren, Ither (en åldrad Stefano
Palmigno), flår honom brutalt och stjäl hans eldröda riddarrustning.
Som som en tafatt fåne vinglar han omkring i riddarhovet och drar sig
skrämd och fascinerat tillbaka när den leende unga fröken gör sina
närmanden. Han kastar sedan ut i kampen för att uppnå ära och segrar, men
får istället se en mörk drömsyn om den sårade Fiskarkungen (Carsten Jung är
gripande som den lidande människofiskaren), som utgör vändpunkten i en
mystisk ritual med Gralsriddarna, dock utan att ynglingen vågar närma sig
det hela. Han flyr tillbaka till platsen för striden med den röde riddaren,
bara för att falla i armarna på Orgeluse, den enormt sexiga Laura Cazzaniga,
som inviger honom i kärlekens och sexualitetens mysterier i en upphetsande
Kama Sutra-aktig pas de deux, som utvecklar sig till en pas de trois med
Fiskarkungen, som en slags transcedental tredjeman, som för att åskådliggöra
kärlekens känslomässiga förankring.
Det är när man har förmågan att hänge
sig helt och fullt som man också vågar visa sina svagare sidor..
I andra akten är Parzivals riddarrustning utbytt mot en modern
soldatuniform. Lik staplas i högar och transporteras över scenen.
Liggande i den
vita snön ser han en annan drömsyn de tre kvinnorna i sitt liv (alla tre
iförda blodrött), sin sörjande mor, den försmådda unga flickan och kvinnan
som står för den fullbordade kärleken som alla tre till sist smälter samman
i en siluett för att istället ge plats för en annan drömsyn, en
franciskanermunk, som lever som eremit i naturen i hänförd extatisk bön i
ett lyckotillstånd, som påminner om den oskuldsfulla barndomen.
Extasen
leder emellertid till alltmer epileptiske spasmer, och Parzival övergår till
att spela rollen som tröstare.
Fiskarkungen är en (aids?)sjuk man i
pyjamasbyxor, som får omvårdnad. Ither är ett frysande offer för våld- och
övergrepp, som Parzival ger sin skjorta till. Och slutligen famnar Parzival
sin döda far, kysser ömt hans panna och bryter därmed med sin egen och
faderns före detta krigiska historia. Den omedvetne enfaldige har på så vis
blivit en reflekterande och inkännande varelse. Han har lagt kampen bakom
sig och har så att säga integrerat såväl hjärna och hjärta som kvinnor och
barn i sin nya verklighet.
Koreografiskt förlöser John Neumeier detta arketypiska utvecklingsdrama om
dårens skuld och oskuld, försoning och förlossning med referenser till ett
helt liv i balettens tjänst. Parzivals huvudstupa fall ur naturens gröna
sköte påminner om Mats Eks Gräs. De luftburna änglariddarna i en rasande
trepak-dans.
Ridderskolan har en air av balettskola i New York-stil, där pojkarna
plötsligt joggar runt flickorna som i Balanchines Rubies. De tre
kvinnovarelserna liknar intill sammanblandning Balanchines tre musor i
Apollon. Fiskarkungens nåderitual återkallar minnet av korsfästelsen ur
Neumeiers egen balett Matthäus-Passion. Och med uppgivet hängande armar
påminner Parzival i en liten glimt om Petrusjka, den marterade folkliga
symbolen. Och så vidare.
Parzival – Episoden und Echo är uppbyggd som en mycket subtil och raffinerad
rebus i lager på lager, där det finns mycket att hämta på varje nivå. Men
det viktigaste i Neumeiers koreografi utgörs fortfarande av hans förmåga att
skapa intensiva, intima och rörande pas de deuxer, där längtan efter närhet
och smekningar är påtaglig i händer, en kind, en mun, en panna, och skötet –
likt en helande kraft.
Precis som i John Neumeiers senare baletter som exempelvis Odysseen, Döden
i Venedig
och Den lille havfrue handlar Parzival om existentiella frågor och
är ett mycket mångfacetterat verk, där koreografens förmågor och
erfarenheter smälter samman i en konstnärlig manifestation likt ett
koreografiskt testamente, där det ständigt tillförs ännu en detalj och ännu
en subtil psykologisk fördjupning av ett tema.
Cirka 130 helaftons och mindre verk har det hunnit bli sedan debuten 1960.
Inte så underligt att John Neumeier har nyligen fått det berömda
Nijinskijpriset 2006 på festivalen Monaco Dance Forum för sin livslånga
insats som koreograf.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser