Poesins gula citron

Som en liten gul hatt ligger citronen på den skalliga mannens hjässa.
Mannen
sitter på ett kvadratiskt golv, som är avgränsat av rök, som senare blir
till en vattenblå markeringsram. I kvadraten sitter två andra män och 521
citroner (enligt programmet) är utspridda överallt.
Den absurda inledande scenen liknar en målning av den danska bildkonstnären
Michael Kvium, som på samme sätt har målat citroner på huvudet på groteska
väsen. Men Kitt Johnsons visuella kammarspel The Lemonkeepers blir snart
ännu mer absurd än en citron på ett blankrakat huvud.
Den
danska koreografen och regissören slår upp dörrarna till ett dolt beckettskt
rum där tre individer är instängda. De tre fångna männen är klädda i grått
och rummet är svart. Men de gula citronerna lyser upp mörkret och för in
poesin och fantasien i männens slutna värld.
Männen kör med varanda och grälar tillsammans på var sitt språk, svenska,
hebreiska och danska, så att det hela blir till en obegriplig kakafoni, men
som ändå rensar luften i deras avgränsade värld. De räknar sina fingrar och
tår om och om igen. Så att de blir ännu mer grötiga i huvet än de redan
är.
En av männen knyter ett blått rep om halsen, inte fär att hänga sig,
utan för att få andras uppmärksamhet och bli sedd. Männen har det trevligast
när de är överens om något och gör något tillsammans. Männen kan enas kring
de gula citronerna. De samlar in citrusfrukterna, sorterar dem och försöker
lyssna på dem. Imponerande är det när de leker och jonglerar med
citronerna, där det framgår tydligt att svenska Samuel Gustavsson och danska
Karl Stets har cirkusutbildningar (bland annat) och är skickliga jonglörer.
Rörande vackert och poetiskt är det när männen tillsammans skapar den
hinduistiska sexarmade guden Shiva men med en citron i varje hand. Och det
är skojigt att se på hur den omsorgsfullt tar hand om om var sin liten
citron som om den vore en liten bebis, eller när de leker dresserade
sjölejon, och citronen blir till en boll.
Det hela slutar som det börjar: med en citron på huvudet på en av dansarna.
Det är som en bild av en felväxt eller deformerad hjärna, kanske en
kommentar till biomedicin och genmanipulation.
Den svenska kompositören
Sture Ericson har gjort en improvisationsaktig musik med spännande klanger
som de tre aktörerna går i dialog med genom tramp, klapp och ljud som de
skapar med hjälp av tre tomma trälådor. Det är som om de tre männen håller
kontakt med en annan värld bortom deras egen lilla verklighet, med hjälp av
ljudande kommunikation.
The Lemonkeepers är till sin genre en blandning mellan dans, performance och
nycirkus. Det är en fin och poetisk föreställning, där poesin säger att vi
människor är beroende av varandra på gott och ont och att vi heller inte kan
klara oss utan varandra.
Scenkonsten är också beroende av sådana vitaminrika och bildrika
föreställningar som The Lemonkeepers är. Med sin redan välkända
föreställning som faktiskt figurerade på Now Torontos Tio i topp lista över fina föreställningar
visar Kitt Johnson på nya sceniska möjligheter.

Torben Kastrup