Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Smittsam melankoli

2006-12-08

Fakta:

Namn: Svanesøen
Koreografi: Peter Martens
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen, Store Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Kan melankoli smitta av sig? Ja i alla fall när det är Caroline Cavallo och
Kristoffer Sakurai från Den Kongelige Ballet, som dansar Odette och Prins
Siegfried i Svanesøen. Sorg är en av de känslor som är svårast att verkligen
göra begriplig för andra, därför säger man exempelvis, en obeskrivlig sorg.
Men Caroline Cavallo och Kristoffer Sakurai når långt i den här sorgliga
berättelsen, som de formligen inkarnerar med sina kroppar. De båda dansarna
förmedlar fullständigt förbehållslöst det tragiska dramat, och i publiken
blir man helt förtvivlad över att Odette måste fortsätta att vara svan och
försvinner in i fågelflocken, och att prins Siegfred helt förkrossad
knäböjer i mörkret. Melankolin på scenen är så stark att man lämnar
föreställningen med ett styng i hjärtat. Att bli så själsligen berörd
handlar om stor konstupplevelse.
Den olyckliga kärlekshistorien, som
Caroline Cavallo och Kristoffer Sakurai återskapade på scenen vid premiären,
var känslomässigt sett starkare än den Bolsjojbaletten visade upp i sin
version av Svansjön under sitt gästspel på Operaen i september.
När musiken reduceras till lätta ackord på en harpa, när scenografin inte
bidrar med annat än bakgrundsmåleriet, och när de huvudrollsinnehavarna
Odette och Prins Siegfried, är helt ensamma på Operaens stora vidsträckta
scen, då är det verkligen en utmaning för dansarna att skapa liv i dramat
och upprätthålla publikens krävande uppmärksamhet. Det kan verkligen
Caroline Cavallo och Kristoffer Sakurai. De fyller ut det stora scenrummet
med säker och passionerad dans, de skapar också en hypnotisk spänning, som
som ger hela föreställningen nerv. Det är fullkomligt makalöst.
Caroline
Cavallo spelar ut hela sitt register och gestaltar även en slug och elak
Odile, som driver Prins Siegfried så långt, att det inte finns någon
återvändo. Det är imponerande av den vackra amerikanska ballerinan, som är
en fullständigt förunderlig svan i den danska ankdammen.
Peter Martins version av Svanesøen är väldigt påverkad av Balanchine.
Släktskapt märks tydligt i svanarnas dans. Svanflocken dansar gungande lätt,
nästan som när riktiga svanar simmar över på vågorna.
Hela tiden rör sig svanflocken och skapar överraskande och vackra
formationer över scenen. Det är mjukt och stillsamt och har inte det minsta
av militärparad över sig, som det annars lätt kan få.
Per Kirkebys abstrakta scenografi är inte något scenografiskt mästerverk,
men den lämnar plats åt dansen och stjäl inte fokus från det dansdramat, som
på liv och död utspelar sig på scenen. Tillsammans med Kirsten Lund Nielsen
har Per Kirkeby även gjort kostymerna, som också är väldigt dämpade och inte
gör mycket väsen av sig. Ett klart undantag är narrens skimrande kulörta
dräkt, som gör intryck av att vara en underlig futuristisk anakronism i
sceneriet.
För övrigt är det själva dansen som står i centrum, och det är en
gjädje att se hela kompaniet dansa som om de var gripna av en slags
dansfeber. Och publiken kan bara längta efter att få uppleva mer av den
sortens dans, för den går rakt in i hjärtat.

Den svenska dansaren Sebastian Michanek dansar Prins Siegfried den 15/12, 22/12 och den 19/1,

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser