Erkännanden och konflikter

Dansk Danseteater firar 25-års jubileum, och den konstnärliga ledaren under de senaste fem åren, koreografen Tim Rushton, har med anledning av detta skapat programmet Confessions.
I detta program som består av två verk, har han själv skapat Animal Park, där han visar upp en ny sida av sig själv, nämligen en mer teater och performanceaktig stil. Dessutom visar han nya sidor av kompaniets fina dansare. Han har bett dansarna berätta om sina privatliv, och omkring dessa berättelser och bekännelser bygger han sin dramaturgi. Vi vet inte vad dansarna har berättat för Rushton, för Rushton vill att publiken, när de ser de olika karaktärerna ska fråga sig: Vilka är de? Och Vart är de på väg?
Resultatet bler ett samelsurium av öden ur mänsklighetens Zoo.
Vattendroppar faller över scenen och skapar en stämning som dels refererar till trist och regnvåt socialrealism, dels till det undermedvetnas djupa vatten. Den våta scenografin påminner om filmer där det alltid regnar, som till exempel Förbrytelsens elemet (Lars von Trier 1984) och Seven (Davis Fincher 1995).
Även de korta koreografiska inslagen i början av verket, där karaktärerna en och en framträder i mörkret och avslöjar sina hemligheter i ljuskäglan, påminner också om filmscener. Scenerna är så att säga sammanklippta så att det uppstår en filmisk historia.

Tim Rushtons “film” har inga huvudroller, men ett några av karaktärerna är speciellt iögonfallande. Svenska Stina Mårtensson gestaltar en liten hetsig typ, som bär på så mycket instängd vrede, att hon kan liknas vid en vandrande vulkan. Det är både underhållande och tragiskt att se hur hon exploderar i sin hetsighet, som också är självdestruktiv. Italienske Luca Marazia visar upp en fullständig “latino charlatan-karaktär”, som är helt inriktad på att ragga tjejer. Luca Marazias karaktär blir till en underhållande och fräck narr i den för övrigt så dystra Animal Park, som för det mesta präglas av apati, saknad och kvävande ensamhet.
Det är en mycket utrycksfull koreografi, som Tim Rushton har skapat. Den består av scener med huggande sparkar, stampande fötter och snabba lyft, som påminner om sekvenser från jitterbug. Det finns dock vissa scener när verket går i stå, till exempel, när det inte sker så mycket mer på scenen, än att dansarna ligger och gnider sig själva i skrevet. Men Animal Park ger många starka bilder, på samma sätt som det blir spår av dansarnas våta fötter på scenen.
Programmet Confessions börjar emellertid med verket Crash koreograferat av den mycket talangfulle scenografen Martin Tulinius, som stod för scenografin i den succérika föresställningen Havfruen med Cirkus Cirkör. Med Crash debuterar han som koreograf, men verket liknar på intet vis ett verk av en amatör.
Crash är inspirerad av en allvarlig trafikolycka, som Martin Tulinius har råkat ut för, och som gav upphov till många tankar. I början av verket hörs ett brak, som när två bilar krockar och man hör efterföljande ambulanssirener och sjukhusbuller. Men verket handlar bara indirekt om koreografens bilolycka, det handlar i lika hög grad om konflikter mellan individer, grupper eller kulturer. Det är konflikter som för folk att ändra uppfattning och binder dem samman på gott och ont. Efter de fysiska krockarna hänger dansarna ihop i armar och ben. Sammanflätade i varandra kan de hjälpa varandra vidare samtidigt som de både hämmar och bromsar varandra. Med fina plötsliga rörelser skapar koreografen dynamik och fart, dessutom är det många geometriska former – speciellt cirkeln – som återkommer, vilket ger ett fint flyt i dansen.
Martin Tulinius har även själv gjort scenografien till Crash och han har skapat många fina sceniska detaljer, till exempel när dansarna samfällt
bryter genom en pappersvägg, vilket ger många tolkningsmöjligheter . Likaså när ljuset faller ner i grå ränder och skapar ett galler framför dansarna. Det är flott, effektfullt och framför allt associativt. Så vi vill gärna se mer koreografi av Martin Thulinius, detta första försök var verkligen bra.

Torben Kastrup