Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Kollektivt spännande scenkonstverk på Inkonst i Malmö.

2006-11-26

Fakta:

Namn: Tie me to this world
Koreografi: Melo
Plats: Inkonst, Malmö
» http://www.melo-collective.se

Livekonstkollektivet Melo har just haft urpremiär på sin Tie me to this world efter residens hos Rörelsen-koreograferna i Skåne som har sina studios i Mazettifabriken. Scenrummet är så litet att vi på publikläktarna från första stund dras in i föreställningen som saknar såväl början som slut och än mindre grad någon direkt handling. Bara en skön röra av allt. Tolka det hur du vill. Inget är klappat och klart. Men direkt avslappnande är det inte. Allt bara öser på i svindlande takt.
Konceptdans brukar mest tråka ut publiken genom att spy på med en massa spetsfundigheter som i slutändan mest ter sig som nonsens. Här är istället en av de viktigaste ingredienserna i konceptet att skapa den rätta kontakten utåt. Och det lyckas man verkligen med här. Ingen lämnas oberörd.Tack vare sitt både ömsinta och humoristiska betraktelsesätt men också med sitt särpräglade rörelsespråk som fick hela föreställningen att liksom flyta som igenom ett drömtillstånd. Ord som hängde i luften, outtalade känslor och tankar som födde nya i all oändlighet. Lika delar fysisk som psykisk närvaro. Intensivt och lekfullt i all sin rättframhet.
I första scenen dyker dansarna fram från sammetsridåerna från sidorna. Försvinner lika fort. Korsar varandra, scenen, utan att riktigt mötas. Som för att befästa sina individuella revir. Ingen är den andra lik – alla har något att bidra med. Vinken är tydlig. Dansarnas kroppar markerar rummet, dansen blir allt intensivare, mer invecklad. Rörelsekonstellationerna avlöser varandra som en kedjerörelse, oavbrutet letande efter någon form av mening. Något att gripa efter, en elgitarr som man dansar runt med i märkliga positioner, rytmer sprids som en entonig ljudmassa igenom hela föreställningen som skänker den en karaktär av drömtillstånd. Dansarna försvinner ut i den rökfyllda fonden för att sekunderna efter dyka upp ur sammetsridåerna.
Mest imponerar på mig rörelsespråket. De enskilda dansarnas vilja att på alla sätt göra sig förstådda. De rör vid varandras ansikten med spretiga fingrar som om de vore spindlar. Hoppar samman och blir till klädbylten som blir hängande utan att man fattar hur. Lite Vandekeybus men utan den grymma vildheten. Gender är gender här och några erotiska anspelningar finns inte. Och skönt är det.
Slutscenen ändar i ett ögonblick av utmattning med några av dansarna stående i brygga. Orörliga, upp-och-nedvända dinglar huvudena under några sekunder som de sista elementen i ett utslitet tillstånd – någonstans mitt emellan dröm och verklighet.
Själv kallar de sig i sin välkomsttext för scenkonst/dans/rockkonsert/installation/performance en väldig massa tyg och en avdankad busschaufför. Bussen går vidare! På Dansens Hus i Stockholm 6-10 mars finns chans att få uppleva detta uppfriskande kollektiva scenkonstverk, där inte bara dansare ingår utan också en mängd andra konstnärer. Och i april går turnén vidare till Ukraina.
Glöm inte att kolla på deras välgjorda hemsida där du också kan lyssna till deras musik, se vidare
www.melo-collective.se

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser