En doft av bordell och katedral

En vit och en röd pappersremsa med två olika doftprover ligger på stolsitsen till premiären på Symfonisk Ballet. Den vita remsan ska man lukta på när det spelas Bach, och på den röda ska man lukta när det spelas Piazzolla. Och slutligen ska man lukta på bägge pappersremsorna samtidigt, då en ny doft uppstår. Det är den argentinska koreografen Ingrid Kristensen, som står bakom detta koncept att ställa samman dans, doft och musik till en sinnlig helhetsupplevelse.
Det er inte en symfonisk balett a la Léonide Massine, som Ingrid Kristensen presenterar. Orkestern är inte förvisad till en grav framför scenen, utan är upplyft på en platå. Det finns ingen vanlig scenyta utan bara ett litet dansgolv framför orkester, där det är en begränsad plats för det koreografiska uttrycket. Och i publiken sitter man och sniffar på en röd pappersremsa med en doft som påminner om en tung odör från en instängd boudoir, och en vit remsa som luktar kryddad katolsk rökelse.
Det börjar med Bach, där de fyra dansarna bär trikåer med långa puffärmar och en slags hätta med slöja, som påminner om en förvuxen tuppkam. När dansarna rör armarna med de alltför stora ärmarna, ger det associationer till fjäderfä, som slår med vingarna. Även de många ryckiga spankulerande stegen refererar till höns och tuppars gångstil. Det är en blandning av modern dans inspirerad av en livlig hönsgård och commedia dell`arte med grotesk mimik. Tempot är högt och de fyra dansarna slungas runt i en koreografisk centrifug, så att man nästan skulle kunna tro att varenda not motsvaras av en koreografisk rörelse.
När Bach-partituret avlöses av den sensuelle Piazzolla, är danserna iförda enkla kostymer, som lämnar massor av plats över till bar hud. Här gestaltar dansarna fabeldjur som kravlar och ormar sig fram för att därefter förvandlas till ett annat djur. Metamorfoser sker från den ena sekunden till den andra, dansarna faller samman och reser sig som ett annat väsen.
Dansen till Piazzolla har ett mer varierat tempo, men föreställningens sista del, som är en kombination av röd Piazzolla och vit Bach, är den klart bästa. Här smälter koreografi och musik samman i likhet med dofterna. Dansarna är kroppsmålade på de delar av kroppen son trikåerna inte täcker, så att det ser ut som om de bär heldräkter. Dansen är långsammare och går tidvis helt i stå, vilket är en lisa i den annars så fartfyllda föreställningen.
Och under aftonens allra sista musikstycke, Piazzollas fantastiskt vackra Adios Nonino skapar Ingrid Kristensen intressant dans som både är skojig och kokett.
Den argentinska koreografen och Astor Piazzolla passar avgjort bäst ihop.
Ingrid Kristensen säger själv att hon har mest att ge när det gäller ett annorlunda scenrum och att flytta dansen till andra platser och när det gäller att skapa publikkontakt, medan hon inte på själva dans- och rörelseområdet inte har lika mycket att ge. Det är att vara i besittning av ett bra självmedvetande och detta verkar också vara helt riktigt.
Som helhet är Symfonisk Ballet mer av ett koncept och en performance än en balett. Ingrid Kristensen öppnar ett nytt experimenterande upplevelserum, där publiken kan gå in och lyssna, lukta och se.
De ytterligare sinnena att smaka och känna är ett av konceptkoreografens kommande projekt. Och då blir frågan om Bach och Piazzolla smakar som de luktar.

Symfonisk balett spelas på Kolding Teater 26 november.

Torben Kastrup