Intressant trippel i Helsingfors

Trippelkvällen börjar lovande. Jouka Valkama – som i reklamen beskrivs som en ”rykande aktuell” finsk koreograf – inleder med en vägg. På en skrovlig tempelgavel lyser verkets titel, Reuna (rand eller kant), vit i en mörk fyrkant. I en projicerad filmsekvens följer man dansare som springer på tak och kastar sig ut över kanten, inte olikt en scen i Matrix.
Sedan tar live-dansen över, på scenen rör sig en eller två personer utmejslat, exakt och stegvis i ett klaustrofobiskt utrymme.
Plötsligt hänger en stol upp och ned i taket; en parafras på ett verk av konstnären Bruce Nauman.
Parallella världar glider fram och tillbaka. Det handlar om inre rum, yttre rum och olika typer av gränser.
Figurer dyker upp, slåss lite kantigt med varandra som vore det ett dataspel. Det börjar brinna runt en centralt placerad säng och någonstans där blir det uppenbart att koreografin inte riktigt når upp till verkets idémässiga potential, scenografiska kraft och populärkulturella mix.
Det blir lite tomt och trögt, som att bläddra bland bilder av supercoola bratz i ett modereportage med förortsbetong som esteticerande fond.

Referenser till konst- och modevärlden finns även i kvällens sista verk Colours av the grand old master Jorma Uotinen.
I programmet nämns den amerikanske expressionisten Jackson Pollock som inspiratör. Målet är att ”hitta rörelser med ett på en gång avslappnat och tungt uttryck, utan att förlora formen”.
Här finns en randig balkong, röda peruker, tempo och flyt, skicklig variation mellan tvåsamhet och massverkan.
Det borde ju tända till i salongen, men inget händer. Manliga dansare med bara överkroppar och olikfärgade ärmar sprider ut sig i mönster som inte känns direkt spontant uthällda och inte heller koreograferade på ett helt övertygande sätt.
Mot slutet, när kvinnorna dansar i full fart sitter jag återigen och tänker på att dansarna har så läckra kläder – särskilt de långa strumporna – och återigen är det något som saknas.

Det mittersta verket, Suo tihkua vihreä tammi (ungefär ”långsamt droppande från en grön ek”) av Susanna Leinonen, är en repris från 2003, på publikens begäran.
Titeln är mystisk och scenmiljön lika dolsk. En tyllsträng hänger från taket, det spretar här och där i dimman, det är som om de fyra dansarna befann sig i ett tidlöst hål. Bara fötter känner golvet, kroppar sträcker ut sig med sugande, långsam energi. På kostymerna finns tyllfragment och jag tror inte att det är fel att tolka det hela som ett utforskande av aspekter som hör till den romantiska balettens och i synnerhet Svansjöns, gradvisa upplösning. I detta finns en ambivalent saknad efter dans som så självklart griper tag i en bred publik.
Leinonen gör en ärligt undersökande och därigenom ovanligt fruktbar dekonstruktion, som på ett alldeles underbart sätt lyckas nå ända fram.

Astrid von Rosen