Momo Mia

Som att ha upplevt ett litet äventyr att ha varit där. Stockholms Stadsteater och Cirkör spelar Michael Endes Momo i Skärholmen och visar att nycirkus-teater verkligen kan utveckla ett eget språk där text, rörelse och bild smälter samman och bär varandra. Endes berättelse är förvisso en komplicerad saga, både klassisk och uppdaterad, ett saltomoralkast från new age och en kullerbytta in i något nästan predikande. En klurigt sammanskruvad parabel över lilla Momo, som ensam utmanar de grå herrarna från tidssparkassan.

Niklas Hjulström har regisserat och Tilde Björfors cirkusdirigerat; och det har blivit en väl sammanfogad jätteväv av teatrala uttryck som samlas kring en nästan självlysande punkt: Siri Hamaris mini-Momo i sin stora röda kavaj. Hamari har slagit världen (och teaterpubliken) med häpnad förr, här är hon sublim i sin sammanfattning av barn och människa, mimare/akrobat/kroppskonstnär och gestaltande skådespelare. Hon balanserar inte bara suveränt på lina, hon har också rätt vikt som pendang till Sven Wollters ståtlige, och aningen resignerade, Mäster Ora (tiden själv), och den underbart tröga men hjälpsamma Kassiopeia, sköldpaddan. Anna Lagerkvist har ett ”skal” som är ett förnumstigt buret sagoskimrande mossgrönt paraply.

Lite lång blir föreställningen, nycirkus tar sin tid. Men denna gång har man lyckats göra ett titteri och ett fantasteri av själva konstruktionen. Den stora fondväggen i teaterrummets ena ände är som en adventskalender – vilka luckor blir det nu? Svisch, ett bygge! En nycirkusklass i blåbyxor där japp! och woupp!, jonglering och volter får sin rimlighet i ett byggarbete. Som en målning av Léger, en slags den gemensamma andningens rytmik.

Inte varje moment har samma smidiga samtidighet och idémässiga gestalt, men tillräckligt många för att göra denna Momo till ett fantasifullt och tankfullt berättande. Allt är överallt och pågående, svävande, lodrätt gående, hängande upp-och-ner. Som Fredrik Iversens musik som plötsligt tittar fram ur en magisk skolorgel med självspelande händer.

Publicerad i Expressen 16 oktober

Margareta Sörenson