Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Vilt och förföriskt musikdansspel i Malmö

2006-10-29

Fakta:

Namn: Chez Mamsell
Koreografi: Lisa Torun
Plats: Dansstationen, Malmö
» http://www.dansstationen.se

I Lisa Toruns senaste verk, med den något pretentiösa titeln Chez Mamselle, som nyligen hade premiär på Dansstationen går det vilt till inte minst i första akten.
Musiken som kammarorkestern Musica Vitae står för, spelas live på scenen. De 18 skickliga musikerna, samtliga stråkar, oboe och slagverk fick nöja sig med att sitta längst bak på scenen, halvt dolda bakom en lätt genomskinlig duk. En av många effektsökerier som kvällen bjöd på. Verket är en samproduktion mellan Lisa Torun Dance Company, Musik i Syd och Dansstationen.
Förutom de fem proffsdansarna hade även elever från Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn slutit sig till den brokigt klädda skaran dansare.
I första akten bar samtliga lustiga, färgglada klänningar i trasmodestil och randiga tights på benen. Bland lager av tyg stack en lång svans fram. Till Arvo Pärts musik satte partyt igång.
I programhäftet får vi veta att det är ett party i barockmiljö och sker hemma hos Mamsell. Men huvudpersonen är inte där! Föräldrafritt tydligen.
Stämningen verkar på högspänn redan från början.
Dansarna rusar in och ut, bildar grupper, försöker samsas, väser, ryter på varandra som små vilda djur. Svansarna viftar febrilt, lite upphetsat. Par bildas, några vackra duetter uppstår ur lekfulla situationer. Intrigerna hopar sig, individerna skiftar i takt med att tiden rullar på. Allt verkar vara i förändring trots att musiken har en enhetlig ton. Lite märkligt kan tyckas, åtminstone i början.
Rörelsevokabulären är expressiv och bygger på improvisation. Mamsell är som ett osynligt spöke som bara förföljer dem, styr dem utan att de kan ingripa.
I pausen får vi se Mamsell själv, Lisa Torun, utklädd i 1700-talsperuk med vita korkskruvar och svart krenolin, gäcka också publiken med en sångstund.

I akt 2 visas ett kortare verk kallat Filmen. Musiken är specialskriven av Kimmo Pohjonen och filmskaparen heter Derek Nisbet.
På den genomskinliga duken ser vi bilder, lite som skuggspel. Allt löper ifrån en liksom några händer som frenetiskt stickar, och dansarna dyker upp en efter en, de stannar upp, står sedan stilla. Medan orkestern tystnar framträder en violinsolist och tar vid.
Likt en häxmästare styr hon dansen vidare in i den sista akten. Dansarna byter till grå tights och blå tyllkjolar. Dansen blir mera följsam.
Koreografisk känns denna till formen mera övertygande. Men helheten ter sig som ett lapptäcke i ständig förvandling. Som livet självt – det okända där människan ständigt söker finna sin väg.
En extra applåd förtjänar klädmakarna, Lea Höjmark Burrows och Ingvild Römo Grande, som verkligen lyckats med att fånga nyanserna i verket.
Ett spännande prov på samarbete över de nordiska gränserna som man önskar att vi ska få se fler av i framtiden.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser