Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 27 november 2020

Svensk schlager på Nordpolen

2006-10-23

Fakta:

Namn: Polaroid
Koreografi: Jo Strømgren
Ensemble: Nukâka Coster Waldau, Varste Mathæussen Berndtsson, Kristina Sørensson Ougaard, Vivi Sørensen och Kristian Mølgaard.
Plats: Takkelloftet, Operaen på Holmen
» http://www.napa.gl

Fyra lätt hysteriska kvinnor kommer till Nordpolen. På isen finner
kvinnorna, som är inuiter, en stor blodpöl, en radio, som spelar gammal
svensk popmusik, och en dövstum holländsk man. Det är alltså en fullständigt
absurd historia, som den norska koreografen och regissören Jo Strømgren
berättar i sin föreställning Polaroid.
Föreställningen, som är en grönländsk
produktion, håller sig långt ifrån den traditionella etniska teatern, det
förekommer inga masker eller grönländsk trumdans. Och när en av kvinnorna
börjar sjunga den traditionella grönländska klagosången, gör de andra minen
av att åh- nej-inte-nu-igen och de avbryter henne med att säga att det
ringer i hennes mobiltelefon. Jo Strømgren skildrar de kvinnliga inuiterna
som moderna människor, kvinnor av samma typ som vi har sett i Pedro
Almodóvars filmer eller från tv-serien Desperate Housewifes. De solbader,
småpratar, grälar och dyrkar sex tillsammans. De är moderliga, intriganta
och outhärdliga, men samtidigt också mycket underhållande. Och ska man tro
på den slogan som finns på nästan varje uppslag i programbladet, så är det:
”What`s really going on around the North Pole”.
Men Polaroid handlar också
om etnicitet och ursprung. Eller som det så vackert heter i föreställningen:
” Din själ är där du kommer ifrån. Och ditt hjärta är, dit du vill resa.”
Den dövstumme holländaren har nämligen kommit till Nordpolen för att hans
mor var inuit. Han har så att säga rest dit där hans liv koncepierades, och
så på en plats mellan dröm och verklighet möter han sin mor, symboliserad av
blodfläcken på isen.
Polaorid är snarare ett skådespel och performance än en dansföreställning.
De medverkande är också utbildade skådespelare, så när som på en dansare,
nämligen den färöiska Kristina Sørensen Ougaard. Men vilken dansare och
mimiker hon är! Hon är föreställningens clown, som med sitt finurliga
kroppsspråk får hon skratten att eka i publiken. Tillsammans med den
grönländska skådespelaren Kristian Mølgaard, som också är en fin dansare,
dansar Kristina Sørensen Ougaard en fin modern pas de deux, som både är
akrobatisk och sensuell. De två unga dansarna skapar tillsammans vad som kan
liknas vid en stor snöboll, som rullar runt på scenen i en imponerande fart.
I varje rörelse får de det till att se otroligt lätt ut och det verkar
nästan som om deras kroppar var av modellera.
I Polaroid talar man mest grönländska, men även om man inte förstår
grönländska är det lätt att följa med i historien, om man bara ger sig hän
åt Jo Strømgrens absurditeter. Och det lät inte som om det var svårt för
publiken att göra det, som verkade ha hur roligt som helst på premiären i
Köpenhamn.
Stephan Østensens scenografi är också fin, enkel och effektiv. En
snövit matta på scenen och ett vitt draperi med grov textur bakom skapar
tillsammans med vindmaskinerna och en blåaktig belysning illusionen av ett
islandskap. Det är enkelt och vackert.
Polaroid är det första grönländska gästspelet någonsin på Danmarks
nationalscen. Det är en skämmande teaterhistorisk sanning, men därför kan
man också glädja sig över att Jo Strømgrens föreställning kom att spelas.
Och ja tack, vi vill gärna se mer grönländsk och färöisk scenkonst på de
danska scenerna i framtiden. Och vi vill också gärna se mer av Jo Strømgrens
absurda universum.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser