Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Danstidningen nr 5/2006 ute nu

2006-10-23

Nu finns ett nytt fullspäckat nummer av Danstidningen i pappersform (52 sidor) att läsa.
Bland annat kan man läsa om hur den urbana dansfestivalen URB sprids från Helsingfors över hela Finland.
Hur karibisk Dancehall undervisas i Göteborg och dansas i Kingston på Jamaica.
Ett avlyssnat samtal mellan koreograferna Sidi Larbi Cherkaoui och Jens Östberg.
Sen finns också reportage från Stockholms Tangofestival och en rapport direkt från Buenos Aires.
Den sistnämnda texten bjuder vi även våra läsare på nätet att läsa helt gratis.
Dessutom är texten på nätet längre och fullständigare.

PANELHÖNAN & TANGO

Ami Skånberg Dahlstedt reste till Festival Internacional de Video Danza de Buenos Aires för att visa kortfilmen Panelhönan. Samtidigt passade hon på att ta tangolektioner.

Silvina Szperling
Jag reste till Buenos Aires för att visa kortfilmen Panelhönan som jag gjort tillsammans med filmaren Folke Johansson och koreografen Maria Mebius Schröder. Filmen Panelhönan hade blivit utvald att visas på Festival Internacional de Video Danza, där jag medverkat tre gånger tidigare. Nu kunde jag för första gången vara på plats personligen, tack vare ett stipendium från Konstnärsnämnden. Jag kom ett par dagar innan festivalen började. Jag mötte Silvina Szperling, som blivit min väninna och även är filmfestivalens boss. Det var premiärvisning på hennes film Les Szis på en judisk filmfestival. Festivalen var inhyst i en fantastisk shopping-hall. När jag kom dit hamnade jag mitt i ett folkdansuppträdande till klezmermusik. Dansarna var barfota och tänk att jag av någon anledning visste precis hur det känns att dansa barfota i ett köpcenter.

Le Szis
Silvinas film var jättefin. Les Szis är en kortfilm som är en sinnlig dansdokumentär som är en konstfilm där dans ingår och som handlar om banden mellan mormor, mor och dotter. Jag blev fascinerad av Silvinas mor som sjöng judiska sånger. Hon hade en gång velat bli skådespelerska. Som dotter till immigranter från Ryssland var detta otänkbart. Hon förväntades studera ”på riktigt” och blev apotekare istället. Les Szis innehöll många fina scener, t. ex. där mormor och dotterdotter bakade tillsammans eller där alla tre gick runt i en cirkel. En scen var filmad i öknen där mor och dotter morrade på varandra, en annan i studio, där mor och dotter möttes i kontaktimprovisation. Där fanns 8 mm-sekvenser från när Silvina dansade i trädgården som barn. Klippningen var mjuk och knöt varsamt samman de blandade scenerna.

Internationellt i Palermo
Efter visningen tog vi en taxi till stadsdelen Palermo, till en musikrestaurang med fantastisk mat och musik. På restaurangen träffade jag Becky Edmunds och Miread Turner från organisationen Southeast Dance i Brighton. Det är tredje gången vi träffas. Jag påpekade att vi bara träffas i städer som börjar på B. Nästa gång kanske blir Barcelona? Om Nuria Font startar en festival igen. Eller Beirut? Brännö? Bredvid Becky och Miread satt filmaren Octavio Iturbe från Spanien/Mexico. Han skulle hålla en redigeringskurs under festivalen. Vi började prata med varandra och det blev ett riktigt namedropping-samtal.

Namedropping
Octavio: Bor du i Göteborg? Jag var i Göteborg med Wim för sju år sedan.

Ami: Wim Vandekeybus? På Pustervik? För sju år sedan höll jag min förstfödde son i mina armar och missade allt som hade med dansscenen att göra. Jobbar du mycket med Wim?

Octavio: Jag startade Ultima Vez med Wim. Jag har gjort en del film med honom.

Ami: Vilken film då?

Octavio: Roseland t. ex.

Ami: Roseland!!! Är det inte den filmen med tegelstenarna? Det är en av mina absoluta favoriter. Jag har velat få tag på filmen i elva år.

Octavio: Du kan få den av mig.

Ami: Nu är jag lycklig. Det betyder att du jobbar med Walter Verdin?

Octavio: Japp, vi har jobbat mycket ihop.

Ami: Känner du Charles Atlas?

Octavio: Ja. Miread, vet du vad Charlie Atlas gör nuförtiden? Filmar han?

Miread: Jag tror han gör något med Cunningham. (Det gör han. Filmen är redan klar.)

Ami: Jag bodde hos Charles Atlas i New York en gång när jag inte hade någonstans att bo.

Octavio: Jag med. Jag och Wim gästspelade på The Kitchen så då bodde vi där. Dansvärlden är såå liten. Miread, vet du vad som hände med Michael Clark?

Miread: Han blev sjuk.

Octavio: Så han dansar inte mer?

Miread: Han har just börjat igen.

Octavio: Men var han inte helt otrolig? Klassisk dansare, fantastisk. Och som koreograf ett stjärnskott?
Det såg man redan i filmen va?

Ami: Du menar Hail the New Puritan? Jo, det var verkligen in the life of Michael Clark. Hans studio som också var hans hem, hans dans, hans transavänner, hans gående på klubbar, iklädd… kilt, eller hur? Jag ville äga en steadicam efter den filmen.

Octavio: Vad gjorde Charlie (Atlas) efter den filmen?

Ami: Han gjorde någon konstpornografisk film med danska musikgruppen Sort Sol. Han visade den för mig och mina medarbetare men han gick ut under visningen så det kändes som han inte riktigt kunde stå för den. Han visade Blue Studio med Merce Cunningham också.

Octavio: Har du sett Blush? (Wim Vandekeybus)

Ami: Är det den med grodan?

Octavio: Ja. Vad tyckte du om den? Den är ju också lite avklädd.

Ami: Det är skillnad på nakna dansare och porr. Bitvis helt fantastisk men alldeles för lång.

Octavio: Jag sa det till Wim. Jag försökte få honom att klippa ner den men det var inte tillräckligt. Han stoppade mig. Han håller på att förändras och är så inne på fiction och att det ska vara långt.

Jag beställde yerba mate, nationaldrycken som vanligt folk dricker lika ofta som svensken dricker kaffe. Det är ett starkt uppiggande örtte som dricks ur en kalebassmugg med ett metallsugrör som också är en sil. Martin från Uruguay ville dela muggen med mig. Octavio berättade och visade hur folk går omkring i Uruguay, med en termos inklämd under armhålan och kalebassmuggen med örtblad och sugrör i i handen.

Octavio: Överallt såg man det.

Silvina: Det var Ami här som inte gillade att du hade japanen att dricka mate. Hon såg filmen i Brighton. Ami, det var Octavio som gjorde Montevideoaki!

Ami: Jag visste inte hur vanligt det är med mate. Jag tyckte att det bröt hela världen som filmen skapat. Jag trodde dansaren sippade på en vanlig paraplydrink efter att ha dansat så fantastiskt.

Octavio: Det var bara så absurt att en japan skulle dricka mate.

Ami: Så du har gjort Montevideoaki också? Jag älskar den. Trots maten.

Octavio: Det var mitt livs lättaste film. Den tog mig två dagar att filma och två dagar att klippa. Musiken var redan klar, koreografin också.

Ami: Inga ljudeffekter?

Octavio: Musiken var sådan. Jag har förresten jobbat en del med Rasmus.

Ami: Ölme? Rasmus Ölme?

Octavio: Ja.Han är mycket på Kanarieöarna. Han pratar som en riktig Kanariebo. Jag gillar honom jättemycket. Jag har lärt mig mycket om naturen från Skandinavien. Ni är medvetna om årstidsväxlingarna. Jag hade en norsk pojkvän i fem år. Han dansade med Wim. Han lärde mig att uppskatta och ta hand om naturen. Han sa åt mig att inte plocka växter hursomhelst. Han visste att ett litet blad kunde bli en blomma. Han dansar inte längre, han studerar till arkeolog. Haha.

La Recoleta – de dödas stad
Nästa dag gick jag förbi den stora kyrkogården där Argentinas alla presidenter inklusive Eva Peron är begravda. Jag ser den från mitt fönster. Jag sökte mig mot ingången. Jag klev in i de dödas stad. Det var märkligt. Jag har vandrat genom de dödas stad i Kairo. Där har staden blivit till nytta då fattiga människor flyttat in i gravpalatsen. I Recoleta stod de vackra byggnaderna tomma. En del var så förfallna att man undrar om någon någonsin kommer och besöker dem.

Il tuo papa
Till Eva Perons grav var det kö. ”Hon är Argentinas mest betydelsefulla kvinna!” förklarade en kvinna för sin väninna. Graven var ganska anspråkslös om man jämför med andra – men där var massor av blommor. Jag blev oerhört drabbad på min märkliga vandring genom den döda staden. Jag såg i monumenten vår stora förtvivlan över jordelivets begränsningar. De var alla misslyckade försök att väcka det som varit till liv igen. Där fanns en staty av en ung kvinna med en hund. En dikt från hennes pappa var huggen i sten bredvid. Varje mening började med perchè, varför. Det var mycket sorgligt. Nu kunde pappan gråta vid hennes staty men hon skulle inte leva igen, åtminstone inte här och nu. Pappan hade råd att manifestera sin sorg i sten och därmed kunde han dela sorgen med oss. Men hans pengar kunde inte väcka dottern från de döda. Dikten var signerad Il tuo papa. Din Pappa. Jag grät.

Döden – en kollektiv grej
Jag vandrade vidare på de tomma gatorna och jag tänkte att det vore så oändligt platt att nu segna ner på La Recoletas kyrkogård och dö av överansträngning. Inte alls någon grandios avslutning. Så enormt sorgligt att inte en sista gång få berätta för min familj hur mycket jag älskar dem. Att inte ens hinna få upp mobilen innan hjärtat slutade slå. Jag tänkte på en dikt som beskrev döden som en ”kollektiv grej”. Jag tänkte på föregånde kvälls namedropping-samtal. Jag ska dö. Merce Cunningham ska dö. Charles Atlas ska dö. Octavio Iturbe ska dö. Man kan inte uppröras av det. Man kan göra lite film och lite dans i väntan på att döden kommer. Man kan inbilla sig att konsten iallafall är för evigt – men sedan dör även de som tittat på tavlorna, på filmerna. Arkiven rämnar och hyllorna som härbärgerar det bevarade rasar. Böckerna om dans som jag samlar kommer att hamna i en boklåda och säljas för fem kronor styck. Eller i bästa fall hos Danscentrum Väst. Ingen kommer att veta hur svårt det var att få tag i dem. Att de inte ens fanns på internet. Filmerna jag gjort kommer att falla sönder runt 2094, dock efter min död. Videobanden avmagnetiseras redan 2015.

Salong Canning
På kvällen gick jag och engelskorna Becky och Miread från SouthEast Dance till Salong Canning, en stor Folkets Hus-liknande lokal. Där stod bord och stolar prydligt på rad. Milongan började sakta fyllas. Damtoaletten förvandlades till omklädningsrum och kiosk. Man kunde bli sminkad, alternativt köpa sig ett läppstift eller nylonstrumpor, t o m dansskor. Och vilka dansskor… inga fotriktiga sandaler, nejnej… bara, bara dramatiska skor med sylvassa, höga klackar. Vi ville gömma våra gympaskor under kjolarna. Vi hade försökt klä upp oss men kunde inte ana hur elegant tillställning vi skulle hamna på.

Elegant tillställning
Männen bar kostym, kvinnorna fantastiska och djupt urringade, alternativt högt slitsade klänningar. Hela salongen fylldes av uppklädda människor i alla åldrar, mot varandra lutande, liksom inåtvända, i sin pardans. Där var inget sorl, snarare en högtidlig tystnad, trots klassisk och ny tangomusik från stora högtalare. Paren tittade inte ut mot oss åskådare. De var helt fokuserade på varandra. Antingen dansade de med stängda ögon eller såg med transartad blick in i sin partners hals. Att se på dem, att vara i de dansande parens kroppar, blev som en slags meditation. Jag led inte av att vara betraktare även om rollen förstås blev ganska voyeuristisk. Inte heller var jag någon panelhöna – snarare livrädd att någon skulle bjuda upp mig.

Det måste vara Suzanna
Miread och Becky tog ett beslut där på Salong Canning– att börja med tango. I oss tre föddes en längtan. Den dans som tog form framför våra ögon var mycket avancerad. Inget man lär sig på en vecka. Vid midnatt strömmade det in massor av nya par. Milongan fylldes helt. Jag fick ögonen på ett yngre par i ljusare kläder. De var mycket duktiga och hade en annan, friskare stil. Paret kändes märkligt bekant. Hjärtat slog lite snabbare och halsen som redan var influensatjock snörptes åt ytterligare. Jag måtte vara ordentligt sjuk – men kvinnan såg verkligen ut som Suzanna Bondesson, min första och enda tangolärare.

Suzanna och Love
När paret satt sig reste jag mig, snirklade mig mellan borden, nådde mitt mål och all tvekan var borta. ”Suzanna?” sa jag högt och tydligt när jag stod helt nära. Suzanna reste sig genast och öppnade munnen. ”Ami?” sa hon på klingande göteborgska. ”Vad gör du här?” undrade hon. Love, för det var Love som var hennes svenske partner, såg lika förvånad ut. ”Jag trodde jag fått solsting, argentinsk feber eller bara stark jetlag – men det är verkligen ni!” sa jag och andades ut. ”Ja, herregud. Det finns tusen milongor i den här sta’n… och så träffas vi här. Vi är inte i Buenos Aires särskilt ofta,” sa Suzanna.

Tangosusning
Suzanna och Love var i stan för att dansa. Till vardags är de några av drivkrafterna bakom El Jaleo Flamenco- och Tangocenter i Göteborg. I Buenos Aires bodde de på ett tangohus där de tog dagliga lektioner när de inte var och dansade på milongor nätterna långa eller tog privatlektioner för favoritpedagoger. ”Fast nu har vi varit ett dygn på pampas.” sa Love. Jag ville gärna uppleva en sådan där argentinsk västgötaslätt, kanske besöka en by förutan gata eller en estanzia, en vacker gård som Evert Taube hade jobbat på. ”Ni hänger väl med till La Viruta sedan. På Centro Armenio. Där är helt annat än här. De har öppet till kl 6”, sa Suzanna. Det gick liksom en tangosusning genom hela kroppen på mig. Det var fullt möjligt att leva tango från och med nu. Jag lockades av allt Suzanna och Love berättade. Det kändes snustorrt att svara med att ta en taxi hem. Jag var hemma halvtre på morgonen utan att ha dansat ett enda steg.

Festivalen börjar Lunes 7/11
Taxin plöjde genom stans trafikstockningar mot Centro Cultural Rector Ricardo Rojas, Avenida Corrientes 2038. Corrientes ska uttalas med riktigt kraftiga R. Jag lärde mig snabbt att det inte var någon idé att vara punktlig. ”Ami, var nu inte så svensk. Vi har inte ens slagit upp portarna,” förklarade Silvina när jag anlände med andan i halsen. Jag träffade Silvinas syster, Suzanna, även hon koreograf och dansare. Hon är den egentliga orsaken till att jag är här, eftersom det var hon som berättade om denna festival när vi möttes på American Dance Festival 1997. Då var ekonomin i Argentina god och jag fick t. o. m. en inbjudan att gästspela med Buster Rådviks föreställning BUR.

Montevideoaki
Jag såg Octavio Iturbes och Hiroaki Umedas Montevideoaki för fjärde gången och den höll även denna gång. Den blir en klassiker, ett tidsdokument. Jag tycker dock fortfarande att det är helt fel att dansaren dricker mate efteråt, som en komisk effekt. Att det skulle vara så lustigt att en japan bor i Uruguay och dricker deras natonaldryck när vi nu lever i en globaliserad värld. Där var en märklig film från Canada som hette Horses Never Lie, där en otroligt vacker dansös verkade bli ett med en häst. Lite för romantisk för min smak. Becky´s film Have You Started Dancing Yet? visades också. Det är tredje gången jag ser den och den håller också. Det blev ett väldigt långt kväll med sisådär 25 kortfilmer. Många är från Argentina, kul. Det märktes, inte minst på publiken.

Inspelning
8 noviembre, martes, min födelsedag. Det var förstås oändligt trist att vakna ensam på andra sidan jordklotet och upptäcka att jag blivit 38 år. Jag packade cigarrer och DV-kamera och åkte taxi till Centro Cultural Rector Ricardo Rojas. Där satt Octavio Iturbe och tangodansaren Daniel som jag skulle assistera under förmiddagen. Vi väntade ganska länge på Carmen, Daniels danspartner. Vi tog oss till en märklig inspelningsplats, i södra centrum. Där var en ödslig pelargång, en mängd parabolantenner samt en gigantisk skulptur föreställande en metallmalva. Octavio filmade handhållet med min kamera, jag opererade den stativhållna. Daniel och Carmen var professionella tangoutövare och dansade snarare på mindre scener än på de stora showscenerna. De dansade tango på samma sätt som vi utövar nutida dans helt enkelt. Carmen hade underbara skor – undrar hur dessa mådde av att dansa på asfalten. Hon sa att hon ville fira min födelsedag genom att gå på milonga ikväll. ”Salong Canning – det är helt fel! Eller, de har bra dagar men du var där fel dag,” sa hon. Daniel ville dansa med mig. Han sa att han gillade den gamla tangostilen, inte den flashiga showstilen.

Wallflower Nuclear Power
Jag bjöd Silvina, engelskorna Becky och Miread samt tangodansaren Daniel på argentinskt bubbel och cigarrer efter Becky’s retrospektiv-visning. Becky hade varit nervös men släppte nu loss tillsammans med Miread. Därefter blev det retrospektiv med Octavio Iturbe. Det var ett underbart program. Panelhönan visades vid elvatiden på kvällen i en ganska full salong. Videokanonen visade aningen för starka färger. Det såg ut som om vi panelhönor solat i solarium – Wallflower Nuclear Power. Videokanonen var nog lite gammal. Becky hade dessutom ställt in den efter sina filmer. Igår var nämligen alla filmer ganska färglösa och liksom utfrätta. Panelhönan blev riktigt uppskattad. Publiken gapskrattade när panelhönorna i filmen klättrar uppför berget. De skrattade åt de riktiga hönorna, åt hoppet ur väskorna, uppbjudandet mm. Det var bra stämning och vi fick starka applåder. Visningen slutade en bit efter midnatt och jag åkte hem utan att fått i mig någon middag. Men jag hade sett 32 filmer!

VIP
Nästa dag tog jag en taxi till Avenida Alvear och till den högtidliga releasen av Sydamerikas allra första dansfilms-DVD. Det skedde på Secretaria de Cultura de la Nacion, kultursekretariatet. DVD:n innehåller dansfilmer från det område som kallas Mercosur – dvs Argentina, Uruguay och Brasilien. Det var härligt att tränga sig förbi människorna utanför de chica boutiquerna och sedan nå det sobra lugnet på kultursekretariatet, få ett eget glas i handen och höra livet till under gigantiska kristallkronor.

Judy Gladstone
På kultursekretariatet träffade jag en fantastisk människa – Judy Gladstone, från Toronto. Hon leder en organisation som heter Bravo! FACT, a Foundation to Assist Canadian Talent, som står bakom förverkligandet av många fina dansfilmer. Judy var verkligen speciell och hon hade med sig sin underbara dotter, 11-åriga Ella, som blev min vän. ”Ami. Jag har ordnat en tangolektion i San Telmo för dig och Ella ikväll. Taxin går om en halvtimme!” sa hon. ”Underbart…. men ska vi inte stanna här och stödja Silvina?” undrade jag. ”Du kommer ju att få filmen ändå. Silvina vet att vi åker, det är OK!” sa Judy bestämt. Utgivandet av DVD:n skedde i en vacker men instängd sal på sekretariatet. Det var mycket högtidligt med olika ministrar som höll långa tal. Så fort Silvinas namn nämndes applåderade Judy högt. ”Någon måste ju lätta upp det här!” viskade hon upproriskt för att sedan återta en korrekta min. Det kunde inte finnas någon i denna värld som inte hade respekt för Judy Gladstone. Möjligen blev folk rädda och talade bakom hennes rygg. Jag tyckte att Judy var oändligt intensiv och rolig.

Club La Independencia
Vi smög ut, tog en taxi till San Telmo och hamnade på Club La Independencia. Där fick vi, jag och elvaåriga Ella, delta i en grupplektion i tango. Judy tittade på. ”Hon lär sig snabbare än jag. Hon kan lära mig sedan”, sa Judy. De unga lärarna Augusto, Lucia och Roxana talade bra engelska och stämningen var avspänd och öppen. Efter lektionen blev det milonga som denna kväll hette La Marshall. Loggan för La Marshall var två män som dansade tango med varandra. Människorna var yngre än på Salong Canning, miljön var oerhört spännande och öppen. Män dansade med män och kvinnor. Kvinnor dansade med kvinnor och män. Där försvann all min oro och alla fördomar om tango.

Confiteria Ideal
Dagen efter möttes vi för lunchtango på Confiteria Ideal. Jag hade varit och handlat tangoskor. Det blev tre par, jag vet inte vad som flög i mig. När skulle jag ha på mig dem? Jag går alltid i breda skor med plats för mina hålfotsinlägg. Confiteria Ideal figurerar i Sally Potters The Tango Lesson. Ett oerhört vackert ställe, ganska nära obelisken, på Suipacha 384, en trappa upp. Läraren Diego Alvaro kom ofta och avbröt paren, tog tag i dem och visade hur det skulle gå till. Det var alltså en mer auktoritär dansskola än kvällen innan men man talade ändå om det ”fria samtalet” i dansen. Jag bjöd upp några äldre gubbar som stadigt svängde runt med mig på golvet. Jag lärde mig oändligt mycket om tango den dagen. Jag seglade länge runt med en mager, kutryggig dansör.

Casa Carlos Gardel
På eftermiddagen gick jag för att möta de arga mödrarna som varje torsdag demonstrerar vid Rosa Huset, regeringshuset, för att deras söner försvunnit och aldrig återvänt. Där var tomt – men andra demonstrerade på ett slags formmässigt sätt. De kom inte hela vägen fram till regeringshuset, eftersom där var kravallstaket. Men de gick hela”tillåtna” vägen framför huset och öppnade famnarna, fulla av politiska flygblad, vilka sedan flög fritt över hela platsen. Jag hade kommit för sent, jag hade fått fel uppgifter om mödrarnas demonstration. Istället mötte jag Judy och Ella Gladstone. Som hade en ny tangolektion på gång! Vi hamnade på Casa Carlos Gardel och där var underbart många par som spred ut sina dansförsök över en hel våning och en massa äldre herrar i kritstrecksrandigt och bakåtkammat hår som undervisade. En av dem tryckte helt ogenerat sina höfter mot mig som avslutning på en dans. Jag blev inte ens upprörd, snarare full i skratt. All tango är bra utom den dåliga, tänkte jag. Jag kunde inte se denna gubbtango som dålig – men inte så pedagogisk. Zoraida och Diego som ledde lunchtangon på Confiteria Ideal hade bemödat sig att skriva ner en filosofi om tango – att tangon är en metafor för passionen och själva livet. Att en bra tangodansare kan dansa med alla, oavsett ålder, storlek, erfarenhet och nivå. De menade att man bör se på nya situationer och nya danspartners som positiva möjligheter att växa och lära. Namnet på deras skola var ”El Abrazo”, dvs omfamningen, själva hållningen hos ett tangodansande par. El abrazo, the meeting point where passion and dance interconnect and where tango begins.

Tangosjälen
Påföljande dag upptäckte jag tangons själ. Det var andra dagen på Confiteria Ideal och lektionen kändes lite mer avspänd. Många trevliga gubbar som stadigt klarade av att styra oss till toner av Arienzo, Pugliese mm fanns där. Den magre, lite kutryggige mannen som fått mig att segla så härligt dagen innan var inte där. En omtänksam dansör började gå omkring med mig och bad mig stänga ögonen. När vi fått någorlunda samma rytm tog vi in grundsteget som jag nu tragglat i ett par timmar och trodde att jag behärskade. Det utförde vi i långsamt och snabbt tempo för att verkligen väcka lyssnandet. Han smög in några åttor och jag hade inga som helst svårigheter att förstå när, hur och var de skulle ske. Jag hade inte övat mig på bakåtåttor ännu men dessa kom helt naturligt. För varje rytm vi klarade av fylldes jag av verklig glädje. Den här mannen med fårat ansikte, bruna tänder, som jag inte ens visste vad han hette, var en helt otrolig dansare. Dessutom var han en mycket omtänksam person som verkligen ville lära mig dansa.

Enheten i armarna
Jag blev djupt rörd och hade kunnat gråta av detta där mitt på det blanka golvet men istället skrattade jag och seglade vidare, seglade snabbt, långsamt, mjukt utan att känna mig manipulerad. Fötterna som jag haft ganska ont i, kände jag inte av längre. Min lärare gav mig råd om hållningen, han gjorde långa turer som bara handlade om att känna enheten i våra armar, kontakten från bröst till bröst. Jag vet inte hur det gick till men det var mycket härligt och fullständigt fantastiskt. Nu seglade jag inte längre. Jag flög över dansgolvet och jag var fullkomligt trygg i en medmänniskas famn. Till slut fick jag pröva att dansa i den riktiga tangoomfamningen, el abrazo. Då blev det ytterligare en ny kommunikation med tyngdlagen men till sist blev även den naturlig. Våra pannor var klistrade mot varandra. Svetten rann från hans panna.

Mitt hjärta öppnade sig som en blomma
Jag dansade alltså med den här gamle mannen och han var underbar, kärleksfull, mjuk, upmärksam. Mitt hjärta öppnade sig som en blomma. Jag hade kunnat dansa hela eftermiddagen. Jag tror vi dansade en timme eller mer utan paus. Rummet försvann, vi svävade mycket nära varandra. Åttorna blev improvisationer i rytm och form. Flera gånger stannade jag i en av dem och jag stod på ett ben och liksom vajade långsamt eller snabbt som en blomma i vinden. Jag vet inte heller hur detta gick till men jag hade sett det hända hos de erfarna dansarna på de traditionella milongorna. Sedan skulle min lärare gå och arbeta. Han sa ciao och promenerade rakt ut ur mitt liv och jag ville springa efter och fråga om vi inte kunde dansa igen men jag gjorde det inte. Jag fylldes av en oändlig sorg och saknad och tänkte att jag aldrig mer kommer att dansa sådär i hela mitt liv. Kanske hade jag fått en liten, liten glimt av vad tango betyder för de människor som älskar och viger sina liv åt den. Tänk att ha möjligheten att dansa ett par timmar under en arbetspaus! Och att det verkligen är dansen som är själva mötet. Den rena dansen, inte bara som ingång till något annat, utan det primära! Ålder, livssituation av sekundär betydelse. Tänkte på Evert Taubes visor mitt i alltihop. Många visor handlar om hur viktigt det är att kunna dansa. Tillsammans med någon. Har jag missat något, jag som vill och tränar mig i att dansa ensam?

Broderingar
Förmiddagen därpå hade Judy åter ordnat en privatlektion för mig och Ella hos den fina läraren Lucia som vi mötte på Club La Independencia. Lucia lärde oss hur man ”broderar” med sina ben, något som ens danspartner inte ens märker mitt i dansen, eftersom ingenting syns i överkroppen. Såvida man nu inte drar med skosulan längs partnerns ben, det lär uppenbarligen märkas. Lucia sa, precis som Daniel, att hon var för den ”gamla skolan”, att tangon hålls nära, längsmed golvet, att ”samtalet” är det primära, att alla hopp och bensprattel bara är för smaklösa shower. Studion låg någonstans nära det gigantiska köpcentrum Abasto, där den judiska filmfestivalen arrangerats. Tunnelbanestationen hette Carlos Gardel. Det var där i närheten jag köpte de många tangoskorna som alltså också är ett tangokvarter – eller så är hela Buenos Aires ett tangokvarter. Men det är inte sant att alla dansar tango. Silvina gör det absolut inte, ingen av de argentinska filmarna, inte psykoterapeuten Maria, inte lägenhetsföreståndarinnan, inte så många av taxichaufförerna.

Alejandro Areal Velez
Samma dag var det filmvisningar på Museo de Arte Latinoamericano de Buenos Aires (MALBA)- aha, därav den jättelika metallmalvan – och Judy Gladstone hade valt ut 17 kanadensiska kortfilmer till ett tre timmar långt program. Just innan visningen kom hon med ett filmteam och sa:”OK, Ami! Säg något briljant om kanadensisk film till kanadensiska televisionen!” Jag samlade mig i den starka solen och sa något om Laura Taler och Veronica Tennant. På Malba mötte jag filmaren Alejandro Areal Velez igen. Alejandros film La Marea börjar och slutar med ägg. Sköra ägg som en kvinna rullar över sin nakna kropp. Ägg i långa rader. I äggen finns bilder. Bilderna får liv. Det är bilder ur Buenos Aires historia. Bilder av ett folk som kuvas och vilkas liv slås i spillror. Bilder av krig. Äggen krossas mer och mer i takt med bilderna som visar. Min kritik, eller min fråga om filmen, handlade om kvinnokroppen och äggen. ”För mig är inte en kvinnas kropp enbart hemmet och ursprunget. Kvinnan är också krig, politik. Jag tyckte mycket om filmen, jag röstade t o m på den, men hade svårt för bilden av just en kvinnas kropp och sköra ägg.”

Den ekonomiska krisen
”Jag gjorde den efter den ekonomiska krisen 2001,” sa Alejandro. 2001, det var då peson rasade över en natt och alla människor blev av med alla sina besparingar, många förlorade sina arbeten, sina bostäder. ”Livet blev mycket svårt. Idag ser man många uteliggare, barn som tigger. De fanns inte förut. Mammor med barn som tigger. Barn med småsyskon som tigger,” fortsatte Alejandro. På kvällarna blir gatorna fulla av både välklädda människor och uppenbart fattiga familjer. De samlar ihop dagens sopor och sorterar dem och säljer dem. De har bråttom, de måste hinna innan de vanliga sopbilarna kommer och bara blandar ihop allt. Regeringen har försökt få argentinarna att källsortera, utan resultat. Nu blir detta istället ett arbete för dem som inget har.

Argentinsk geisha
Sista kvällen försökte jag få med mig hela festivalsällskapet till Confiteria Ideal. Ett tag såg det ut som om alla faktiskt skulle med. Men klockan hann bli halvtre och till sist var det bara jag, Carmen från Cordoba, filmkritikern Rodolfo Hermida och Alejandro som tog oss dit. Carmen blev lycklig över skönheten på den klassiska tangosalongen. Hon började genast videofilma. Jag dansade japansk dans för henne. Vi dansade vår egen tango bland de få seriösa par som fanns kvar i salongen. Jag mötte en kvinna från Trollhättan som lämnat hela sitt småstadsliv för tangon. ”Detta är passion alltså!” sa hon. Vi rökte mina sista cigarrer. Carmen gav mig en konstbok för barn om kalebassfrukter, som hon gjort. Det visade sig att hon på en utställning gjort en teceremoni där hon istället för macha serverade yerba mate i kalebassmuggar, iklädd hemmasydd kimono… då skulle Octavio Iturbe varit där med sin kamera, för att skapa en Montevideoaki II. Jag hann aldrig gå och lägga mig utan tog morgonflyget hem till stormen Loke som hälsade mig med en iskall pisksnärt på Landvetter. Ner med tangoskorna, på med ull, galon. O härliga väderenergi, oeleganta, inåtvända möte med regn. O vinter-abrazo. Det ser ut som om nordborna gömmer sina insidor men de skyddar sig från utsidans brutalitet. Det skulle nog ta ett tag för en Buenos Airesbo att se det. Men inomhus fick jag prinsesstårta… och champagne. Piazzolla spelade i bakgrunden.

Ami Skånberg Dahlstedt

Se även Ami Skånberg Dahlstedts webbplats www.dansar.nu

Fler Nyheter

Annonser