Ljuset från norr

Föreställningen börjar och slutar med verk av amerikanen Stephen Petronio,
vars dansanta, vackra och sensuella koreografier håller ihop programmet och
ger det stadga.
Inledande She och He är två nya solon skapade för Norrdans,
avslutande Unchained melodies hade urpremiär på Norrdans 2004.
She dansas på premiären av Sylvie Gehin. Det är ett sensuellt och vackert
stycke där den samtida dansen bevarat den klassiska balettens längtan efter
skönhet. Dansaren, iförd en hysteriskt feminin rosa och vit dräkt, utrycker
en saknad. Hon relaterar till den enda rekvisitan, en stol i genomskinlig
plast.
I He gestaltar Morgan Karlsson en mans ensamhet med akrobatisk precision.
Hans dräkt med nästan obscent markerad bakdel ger det maskulina uttrycket en
mänskligare, svag sida.
Till slut möts de båda i en duett som uttrycker enkla, raka känslor i en
berättelse om ensamhet, längtan, möte och kärlek. Den går rakt in i hjärtat.
Danielle Dietz, dansare på Norrdans, har skapat Off. Vid urpremiären dansas
verket av César Garcia. Det är ett roligt, närmast butohinspirerat stycke
där huvudrollen intas av dansarens nakna rygg, händer och armar, vars
trevande försiktiga rörelser parallellt över scenen utlöser munterhet. Men
det är våra egna rädslor vi ler åt. Dansaren befriar sig, reser sig och
erövrar golvet för att till slut återgå till sitt utgångsläge.
Martin Forsbergs Vi är vädret för fem dansare är som en vision eller
drömsekvens där dansare iförda militäriskt grå dräkter rör sig i distinkta
mönster och olika tempon. Skönt befriat från handling eller budskap
innehåller stycket mer av en sinnesstämning, en sådan som påverkas av
vädret.
Forsberg är uppväxt Härnösand och gick för ett år sedan ut
koreograflinjen på Skolen for Moderne dans i Köpenhamn. Vi är vädret
skapades ursprungligen som ett skolprojekt och har nu arbetats om för att
passa mindre scener.
Efter paus kommer ännu en urpremiär, Shadowboxing. Det är ett solo av
Stephen Shropshire, en amerikansk koreograf verksam i Holland som själv har
varit dansare, bland annat i Galili dance. Här dansar Anna-Leena Järvelin
klädd i en liten svart dräkt. Hon påminner om en tåspetsdocka i en sådan där
glaskupa med snöflingor. Samtidigt som hon verkar njuta av sin fångenskap
slåss hon för att ta sig ur den.
Kvällen avslutas med en fullkomligt bedövande version av Petronios Unchained
Melodies. Hela kompaniet medverkar och de dansar som om det gällde livet,
vilket det kanske det kanske också gör, i ett flöde som aldrig vill ta slut.
Så stiger det hårt ifrågasatta Norrdans likt en fågel Fenix ur askan och
levererar dans på högsta nivå. Föreställningen är tät, kompakt och ger
starka dansupplevelser. Här påminns kroppar om sin existens, kotor rätar ut
sig och böjda nackar reser sig.

Karin Kämsby