Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Salto fyller tio

2006-10-18

Skånelands stora barn- och ungdomsdans-satsning Salto fyller tio år. Efter att många föreställningar hållits runtom i regionen kulminerade firandet på Dansstationen och Danscentrum Syd i Malmö. Bland annat visades ett poetiskt gästspel med Companie Sillage, där barn och vuxna dansade olika duetter med växlande vindar som scenografi.

Under sista veckoslutet kom godbitarna. Förutom workshops för barn och hela familjen på Mazettifabriken hölls ett seminarium under lördagen på temat: Det internationella perspektivet – hur ser det ut i andra länder och vilka erfarenheter har vi därifrån?
De verkliga läckerheterna serverades, som sig bör, på scenen. Först ut var det franska Companie du Sillage ( residence i Orly, strax intill Paris ) med sin föreställning Aux quatre vents ( De fyra vindarna ). Som avslutning visades Kajsa Giertzs Vi som fortfarande lever, en helt ny föreställning för ungdomar som hon har skapat för Dansstationens Turnékompani.
Själv hann jag bara se de Fyra vindarna, som var en upplevelse utöver det vanliga. En föreställning med barn men knappast för barn. Lite väl sofistikerad för att de skulle kunna hänga med. En liten kille bakom mig tyckte att det var så vackert att se ! så det gick bra ändå. Och visst hade han rätt. Scenografin, kostymerna, videoinstallationerna, ljusdesignen och det dämpade ljudackompanjemanget var ett konstverk i sig.
Rörelsevokabulären, både klassisk och modern i sin framtoning, bygger på dynamiken som uppstår i mötet mellan olika generationer. Barnet som söker gemenskap, kärlek och förståelse medan den vuxna försöker komma undan, har svårt att uttrycka sina känslor, gömmer sig i sig själv. Det tomma rummet som till slut visar sig vara den enda plats där de verkar kunna finna varandra blir till en plats där de hopplöst irrar runt med en gnisslande transistor och en högtalaranläggning. Försöker finna varandra utan att riktigt förstå hur. Drömmar som blir till hopp, önskningar som kommer av sig. Allt vibrera av mänsklig energi. Koreografens skicklighet att skapa en helhet är en av verkets absoluta tillgångar.
Jacques Fargearel heter han. Egentligen är han mellanstadielärare och det är som sådan han inhämtat sin erfarenhet. Hela hans koreografiska verksamhet som sträcker sig tiotalet år tillbaka har han byggt upp på relationen mellan föräldrar och barn. Genom att utforska barnens värld och sedan konfrontera denna med de vuxnas har han lyckats skapa en säregen, poetiskt laddad rörelsevokabulär.
Utifrån lekfulla situationer väcks spontaniteten till livs. Det är blickar som växlas, talar till oss i all sin oskyldighet. Som om de redan förstått. Eller kanske för att visa att de är medvetna om varandras situation. Gå på bara! Jag klarar mig utan dig! Världen fylls av glädje, sorg, hopplöshet, ensamhet , kärlek… Hela kroppen är närvarande. Det själsliga nuddas vid, får stötar. Barnets ärliga, orädda lite aviga och tafatta rörelser formas in i de vuxnas värld. En slags symbios uppstår när de båda rör vid varandra.
För att låta oss förnimma detta sublima möte använder Fargearel sig av videostallationer med naturmotiv. Inte bara på fondens bildskärm utan också på golvet.
I den här föreställningen blåser det också vindar från alla håll. En vind är en kort intensiv upplevelse som här blir till fyra korta duetter. Små noveller som berättar vardagens alla möten. I den första blåser det heta vindar som kommer från bergen – Chinook kallas den vinden så poetiskt på fackspråk.
I den andra duetten susar en lätt bris in från de italienska sjöarna. Den kallas Breva.
När nordanvinden – Borée – sätter in kokar känslorna över och båda sliter sig ifrån varandra. Vackert som i en dröm. Scengolvet skiftar nyans i takt med vindarnas frammarsch.
Kostymernas färger har symboliska värde. Orange, blått, grönt. Sol, himmel, grönska. Det är först i den sista duetten då sandvinden – Chamsin – sveper in från den egyptiska öknen som vi får uppleva hur distansen trots sin okuvlighet blir till något positivt.
Leken, den som vi själva skapar utifrån vår egen sinnevärld ges en ny dimension. Alla bygger vi vår egen, modellerar om den, passar in den i oss själva. Lekfullt, humoristiskt verkar det hela ta form. Bara en imaginär sådan.
Förtrollar gjorde också de duktiga dansarna, inte minst de båda barnen – en flicka på 11 och en pojke på 13 – som inte bara besitter en imponerande stark karismatisk utstrålning utan också en naturlighet i rörelsespråket som sätter extra touche på föreställningen i sin helhet.


Ann Jonsson

Se vidare www.dansstationen.nu

eller www.ciedusillage.org

Fler Nyheter

Annonser