Vita Havet

Åttiotalet var dansens årtionde. Ur ett kreativt dansklimat kom koreografer, danskompanier och andra sätt att blanda former på scenen, nära performance. Till dem som prövade nya vägar hörde Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds som sammansmälte dans med en textens teater. Sekvenser från deras Röda Havet från 1986 projiceras nu på den stora vita vägg som är fond i Röda Havet 2.

Samma upphovskvinnor och på bilderna samma Ann Petrén, skådespelare, och Françoise Joyce, dansare, i rollerna. Så vackert! Visserligen, det ser man nu, Pina Bauschigt, men mitt i sin ironi över livet och kärleken också uppfyllt av sitt bankande hjärta. Hjärta och smärta, så trivialt att man börjar skruva sig lite, men samtidigt så uppriktigt, förtjust, rasande rosigt.

Tjugo år har gått sedan dess, det rum som Ann Petrén flyttar in i är vitt, vitt, tomt. Hennes frustrerade skugga (Joyce) finns där, men också, till skillnad från då, en gammal kvinna, Meta Velander. ”Jag är bara 82!” protesterar hon men blir ideligen avvisad, utvisad, bortkörd på pirra. Egerbladh & Smeds målar ett vitt rum för döden och tre kvinnor i en tid av livet som lutar utför.

Visst är det fortfarande roligt, drastiskt, en lite galet skevande blick på sakernas tillstånd. Livet som det levs i vår tid beskäftigt uppfyllt av heminredning och trädgårdshysteri, nog tål det att skrattas åt. Banken! Barnen. Kaffe och kanelbullar.

Men det känns också knappt, kvävt, molande kraftlöst. Tid som flytt kan inte återskapas, men här sitter jag med tiden i knäet, ett kliv på två decennier som gäller både samtiden och jaget. Formen dansteater är idag en livaktig del av scenkonsten och vi är vana vid det fragmentariska, aforistiska, bildmixerna. Det andra Röda havet summerar livet klokt men vemodigt, formmässigt återblickande och blekare än det första.

Publicerad i Expressen 10 oktober

Margareta Sörenson