Skuggdans

Stringens kallar Mancopy det program, som de turnerar runt i Danmark med.
I
det fynska kompaniets pressmaterial kan man läsa, att ”stringens” här
betyder: simple/tight/cut the crap” förutom dessa gemensamma drag är bruket
av skuggor signifikativt för de tre verk, som den lilla fyra man starka
gruppen presenterar. De mörka skuggorna är såväl fysiskt konkreta som de
bara kan vara i scenrummet, som tematiskt närvarande.
Mancopys konstnärliga ledare Jens Bjerregaard är både dansare och koreograf
med betoning på det sistnämnda. I kvällens inledande verk, som också är det
bästa, visar han upp sin koreografiska begåvning, som med enbart tre dansare
kan forma dynamisk och energisk dans. Emody är så att säga klassisk modern
dans med contraction och release. De tre dansarna, som hela tiden är
närvarande på scenen, håller igång dansen genom att bygga vidare på
varandras rörelser eller via ord uttalade på deras modersmål. En rörelse
följer en annan som dominobrickor i en lång kedjereaktion.
Denna flytande
ström av steg och rörelser skapar en vacker, närmask filmisk skuggdans på
prosceniets ljusa vägg. Genom dessa livliga skuggor blir så att säga antalet
dansare fördubblat eller tredubblat, så att det aldrig verkar tomt eller
avskalat i scenrummet. Ljuset är mjukt och gyllengult och harmonierar med
Franz Liszts lika mjuka toner. Ibland försvinner musiken, men tack vare den
kroppsliga dynamiken hålls dansen igång, särskilt den tyska dansaren
Kristina Veit är smittsamt energisk.
I kvällens andra verk Ekskursion dansar man till avantgardistisk
orkestermusik av György Ligeti, vilket passa bra ihop med den förfärliga
stämning som koreografen Anders Christiansen skapar.
Dansarna är iförda
gammaldags skoluniformer – kortbyxor, knästrumpor och slips – och med sin
dans inkarnerar de skollivets mobbning, trakasserier, maktkamp, dominans och
underkastelse. Har man haft en traumatisk skolgång, som kastar långa skuggor
in i vuxenlivet, är förmodligen verket svårt att uthärda.
Christiansen
skapar skräcken genom spastiska slow-motion rörelser, på så sätt att påhopp
och i synnerhet förnedringen lyfts fram. Ljuset är blygrått och kallt,
dessutom är det mycket sparsmakat och de fyra dansarna lyckas skapa några
riktiga skräckscener i rummet. Stämningen är tung och dyster, som hämtad ur
en socialrealistisk film.
Ekskursion är en väldigt dramatisk föreställning
och är snarare ett performance än en dansföreställningen. Koreografiskt
lämnar inte verket så starka intryck, men det skapar gripande
stämningslägen.
Dual Loops av Peter Mika och Olga Cobos är aftonens final, men den handlar
inte desto mindre om skapande och om att börja något nytt och att utforska
och upptäcka vad som är nytt. Vid två tillfällen faller ljuset skarpt i två
rektangulära fält så att dansarna kan skapa skuggor att jämföra sig med.
Karaktärerna upptäcker sig själva i skuggorna, men också omgivningarna och
de andras kroppar utforskas. Ofta är det armbågarna som står i centrum för
den nyfikna upptäcksfärden. Och när världen på så sätt undersöks med
armbågarna, så understryker man verkligen den tafatta utforskningen.
Musiken
av Maxim Lioudine ljuder som en vrålande vulkan, koskällor och
vattendroppar. Men koreografin lever inte helt upp till detta intressanta
partitur. Ibland är verket fyllt av energi, men stundom går det helt i stå i
en rörelse på golvet. Flera goda delar till trots lyfter sig aldrig Dual
Loops helt upp till att bli ett spännande och harmoniskt verk.

Torben Kastrup