Pedofilpräst och sega sylfider

Teatern Aveny-T visar August Bournonvilles 150-åriga Sylfid i lätt avdammad
form. Unga dansare från fyra världsdelar kar kommit till Köpenhamn för att
hjälpa till att ge det danska familjesilvret ny glans och för att få
Sylfiden att skina och tindra i all sin skönhet. En hybrid av breakdance,
hip hop, electric boogie, opera och skådespeleri lyckas ge den gamla damen
en rejäl rundsmörjning.
Sylfiden i Steen Koerners koreografi och iscensättning skiljer sig väldigt
mycket från Bournonvilles verk. I Koerners version är det inte en sylfid som
har huvudrollen, däremot är det en präst och den religösa fanatismen och
fundamentalismen som står i fokus.
Den pedofila prästen, som i sin kostymering påminner om en
medicinman spelas och sjunges av skådespelare och operasångare Morten
Staugaard. Han är otäckt bra och gestaltar prästen motbjudande äckligt
samtidigt som han är mycket underhållande. De nybakade skådespelaren Mille
Hoffmeyer Lehfeldt är en alldeles oemotståndlig Effy, som naivt drömmer om
en framtid med ”det lugna livet på landet med lördagssex”.
Rollen som James
tar sig den dansk-amerikanske David Boyd an. Han är på scenen under större
delen av föreställningen, och gör en imponerande scenisk insats, inte minst
som hip hop-dansare. Häxan spelad av Xenia Lach-Nielsen, är inte elak mot
James, utan däremot en hjälpande svartklädd fe, som påminner om en klok
gammal kråka.
Sylfiderna är action-girls i helkroppsdräkter med logotyper i
flashfärger. Vid första anblicken ser de inte
Sylfid-lätta ut. Men de gör häpnadsväckande piruetter på huvud och händer
och hoppar akrobatiskt över scenen.
Föreställningens bästa dansare är
japanske breakdansaren Koichiro Mori. Flexibel som en ormmänniska dansar han
robotaktigt sin roll som landsortsbo.
Därtill har han en unik mimik, som är enormt uppskattad av publiken.
Föreställningens höjdpunkt är, när Koichiro Mori med sin dans illustrerar
den tortyr, som prästen planerar att utsätta James för, och som verkligen
visar hur ont det gör i mimisk form. Det är verkligen korpsvart humor.
Föreställningens abstrakta scenografi ger associationer till en
droppstensgrotta. Der är är spetsiga och kantiga formationer, som lyser i
olika färger – allt beroende på vad som händer på scenen. När man ser denna
scenografi så tänker man genast, När kommer bandet Nephew upp på scenen?
Deras senaste musikvideo har spelats in i exakt samma scenografi
och har under senaste veckan visats intill tjatighet på diverse tv kanaler i
Danmark. Det är lite väl förtretligt att man samtidigt har sålt Steven
Scotts fina scenografi till andra konstnärliga utmaningar, så att publiken
redan har sett den när de ser föreställningen.
Textförfattaren Clemens Telling skriver skojig och uppfinningsrik vers, men
det tråkiga är att han i sitt angrepp på den religiösa fanatismen enbart
inskränker sig till protestantismen, när han skriver: ”Jeg er jeres lys –
jeres vej jeres redder / I Jesu Kristi navn og vorherres fader” Utan de här
två raderna skulle hans text vara mycket bättre och mer associativ och mer
öppen för olika tolkningar på samma sett som den övriga föreställningen.
Aveny-Ts uppsättning av Sylfiden är långt från det ursprungliga librettot.
Omgörningen av Sylfiden är så grundlig, att det ursprungliga verket
fullständigt har ändrat karaktär.
Det är inget fel i detta, men i så fall kanske man också borde ändra titeln.
Det är lite missvisande att kalla föreställningen för Sylfiden, när det
överhuvudtaget inte finns någon sylfid i centrum. ”Prästen” skulle kanske
vara
en mindre missvisande titel. Men det spelar inte så stor roll, Sylfiden på
Aveny-T är en flott dansföreställning med mycket fina prestationer. Och
tematiken med prästen och den religiösa fanatismen är ju ett ytterst
relevant
tema för konstnärlig bearbetning.

Torben Kastrup