Omänsklig danslärare och mänsklig sylfid

Klumpigt vridande med sina händer och med flottigt hår som är överkammat
över flinten ger Thomas Lund nytt liv till dansmästaren i Enetime.
Flemming
Flindts balett äger rum i en dunkel källarlokal och handlar om människans
mörkaste sidor.
Thomas Lund tolkar dansmästaren förtryckande gammal nyckfull
psykopat och snuskgubbe. Först flåsar har sin elev liderligt i nacken och i
slutet av danstimmen kastar han sig fradgande över henne. Han kväver henne
och när hon ligger död över stången, gnider han skrevet perverst mot henne.
Thomas Lund formår skapa en ytterst trovärdig psykopatisk karaktär, som man
till att börja med skrattar åt och senare grips av panikångest för.
Thomas
Lunds mimik och
gestik är eminent, han ger verkligen demonen ett ansikte.
Gudrun Bojesen
dansar den barnsligt förväntansfulla eleven. Hon utstrålar sötma och fingrar
blygt sin förtjusande sommargula klänning. Kokett bjuder hon ut sig för den
äldre dansläraren, och när han visar sitt sanna sadistiska jag, förmår hon
uttrycka sin ångest i minsta lilla rörelse.
Gitte Lindstrøm är perfekt som den arroganta och cyniska pianisten. Med
stram knut i nacken visar Gitte Lindstrøm upp en kvinna som är minst lika så
känslomässigt stympad som dansmästaren.
Enetime visar upp en mardrömsscen av
värsta sort, som på tryggt avstånd är spännande att se.
Lika omänsklig som dansmästaren är i Enetime, lika mänsklig är den
överjordiska Sylfiden. I scenografin till den andra akten finns inget
romantiskt månsken eller ett uns av ballet-blanc-stämning, däremot är det mängder
av stora stenblock och massvis med tjocka trädstammar med tunga lövfyllda
grenar. Det är så idylliskt biedermeierskt, att man närapå får klaustrofobi.
Bournonvilles enda överlevande högromantiska balett har i Michael Melbyes
scenografi blivit nationalromantisk. Det er synd, när vi redan nu är vana
vid att drunkna i nationalromantiska baletter.
Det är ingen harmonisk uppsättning av Sylfiden, som Den Kongelige Ballet
presenterar vid säsongens inledning. Disharmonin kan också förklaras med den
förvirring som råder huruvida det är ett dansk nationalromantiskt verk som
dansas, eller om det är ett universellt högromantiskt.
Silja Schandorff
dansar en lite tung, jordbunden och mycket lite eterisk sylfid. Hon
är gripande i scenen där hon har förlorat synen och blint famlar efter
James.
Blindheten är också ett handikapp som passar bättre på en prosaisk människa
i den realistiska världen än för ett överjordiskt väsen.
Cecilie Lassen är
en härlig och lätt som ett fjun som första sylfid, så som romantiska
sylfider ska vara. Förförande, flyktig och okroppslig. De två sylfiderna
dansar alltså i var sin värld, i var sin tolkning av Sylfiden.
Alexander
Stæger dansar Gurn. Han är en god dansare men framställer en person, som
snarare påminner om en borgerlig student i det gemytliga biedermeierska
hemmet, än en romantisk bondknös på brudjakt.
Mette Bødtcher dansar häxen
Madge. Med lockande erotisk demoni, som är så typisk för romantikens
baletter, gestaltar hon en spännande grotesk karakter, som är skojig på sitt
eget förhäxande vis.
Kristoffer Sakurai är en rank och aristokratisk James. Han hoppar
himmelshögt och närapå svävar i Bournonvilles vertikala hopp och gör
samtidigt eleganta batteringar. Också den smärta och melankoli som
kännetecknar romantikens väsen, lyckas Kristoffer Sakurai frambringa, och
publiken lider med hans James. Men det räcker inte med en James, en eterisk
sylfid och en häxa för att göra en romantisk balett. Det måste till en
enhetlig tolkning för att skildra romantikens paradoxala splittring mellan
dröm och verklighet.

Torben Kastrup