Ett odödligt verk om döden

Graciös, med sin ursprungliga dubbla betydelse av nåd och skönhet, beskriver ordet graciös kort och precist Tim Rushtons balett Requiem. Koreografin är graciös och det är nåd som koreografins karaktärer längtar efter och slutligen uppnår.
Requiem är inte en traditionell handlingsbalett, utan ett abstrakt verk om död lidande och smärta, men också om hopp vilja och nåd. Baletten är en lyrisk bild av de villkor som de som överlever är hänvisade till efter en stor katastrof. Requiem handlar först och främst om känslor, men samtidigt innehåller verket också narrativa strukturer.
När ridån går upp ligger de döda på scenen, medan de överlevande stönar och suckar. De är iförda trasor och täckta av stoft. Med krampaktiga rörelser försöker de skrubba bot den osynliga döden från sig och med svimfärdiga rörelser försöker de fly. De överlevandes svaghet skildrar Rushton i en serie vackra skulpturala balanser. På en fot och armarna sträckta i luften med knutna nävar, och ansiktet sörjande vänt mot jorden. Eller på båda fötterna med böjda knän och händerna snett ut från sidorna, som en förvriden Jesusfigur på korset.
Kristusmotivet upprepas vidare med olika pietá-positioner, och handflator som sträcks fram för att visa stigmatiseringen. De överlevande är svaga. Plötsligt faller de ihop, kravlar eller ligger i vanmakt på scenen och måste hjälpas på fötter av och tröstas andra, som är mer hoppfulla.
En stor svartklädd kvinna skrider mäktigt över scenen. Hon är inkarnationen av den sorg de överlevande kämpar med. I hennes närvaro gömmer de överlevande sina ansikten med händer och armar, som om de inte förmår att se henne, sorgen, i ögonen. Men mot slutet av första akten ringas sorgen in.
Lysrören i bakgrunden som tidigare har varit tända i ett labyrintiskt mönster, skapar nu en rektangel, som är helt svart i mitten. Det är en scenografisk illustration över att sorgen nu är bearbetad och under kontroll.
I andra akten kravlar de överlevande framför den sorgklädda kvinnan, och då de reser sig upp, segnar hon ner på knä. Hennes makt är bruten, och de tre gracerna dansar lätt och fritt över scenen.
Förlösningen från den tyngande sorgen visar Rushton genom höga lyft, snabba piruetter och med att generellt skruva upp tempot i dansen. Och ljusmässigt sker det genom att det kalla hårda ljuset understöds eller ersätts helt med mjukt färgat ljus. Och slutligen skapar ljusrören ett lysande kors, och de överlevande faller på knä i ett katedralliknande rum med läktare, där Det Kongelige Operakor står sjungande och iklädda kåpor.
Rushtons innovativa och delikata koreografi går hand i hand med en genomtänkt och spännande ljusdesign av Steven Scott, som även står för scenografin. Musiken är Henryk Góreckis dystra och djupt rörande tredje symfoni, och Karol Szymanowskis kyrkligt högstämda Stabat Mater.
Requiem hade premiär förra säsongen och fick helt rättvist Reumertpriset för årets bästa dansföreställning i Danmark . Tim Rushtons balett är känslosamt vacker. Den är både storslagen och enkel på en och samma gång och besitter en närmast suggestiv kraft. Dessutom tar den här baletten fram det allra bästa i Det Kongelige Teater: treenigheten av dans, sång och musik.
Måtte Requiem bli till ett odödligt verk på Den Kongelige Ballets repertoar. Det är i alla fall värt en resa till Köpenhamn för att få se Requiem.

Torben Kastrup