Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Enormt skojig Bolsjojbalett

2006-09-13

Fakta:

Namn: Den klara bäcken
Koreografi: Alexej Ratmanskij
Musik: Sjostakovitj
Ensemble: Balsjojbaletten och Det Kongelige Kapel under ledning av Pavel Sorokin
Plats: Operaen, Holmen
» http://www.operaen.dk

Dansare är Guds akrobater, enligt Martha Graham. – Och clowner, skulle man
kunna lägga till, efter att ha sett Bolsjoj Baletten dansa Den klara bäcken.
Otroligt skojigt är det när Bolsjojdansarna på ett enastående vis lyckas
förena okomplicerad mimik och gestik med akrobatisk dans. Det blir helt
enkelt rysk cirkus – i ordets bästa bemärkelse. Den klara bäcken är
underhållning på hög professionell nivå. Till premiären skrattade publiken
så högt och hjärtligt att många av musikerna i Det Kongelige Kapel inte
kunde låta bli att vända sig mot scenen medan de spelade, för att se vad det
var för narrsteg som föregick på scenens lutande tiljor.
Det var däremot verkligen inte så kul för balettens skapare av Den klara
bäcken efter att den hade haft premiär 1935. Balettmästaren och koreografen
Fjodor Lopuchov fick sparken från Malij Teater i Sankt Petersburg och
kompositören Dimitrij Sjostakovitj blev starkt kritiserad för vad man ansåg
vara falsifikat av äkta rysk folklore och realism i konsten.
Problemet var
att baletten, som äger rum i kolchosen Den klara bäcken, skildrar många av
kollektivjordbrukarna i satirisk form. Det var inte comme il faut att
parodiera en människor, som enligt Sovjet-ideologin skulle vara positiva
hjältar.
Bolsjojbalettens balettchef Alexej Ratmanskij, som tidigare har varit
solodansare och koreograf vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn, har gjort en
ny tolkning av Den klara bäcken. Resultatet är en så vanvettigt komisk
balettkommedi av förväxlingar att man fullständigt tappar andan.
En grupp
danskonstnärer från storstaden anländer till det kaukasiska
kollektivjordbruket Den klara bäcken. Kolchosbönderna som just har avslutat
skördearbetet, tar nyfiket emot stadsborna. Bara den kulturansvariga Zina är
avvaktande, tills hon igenkänner sin barndomsvän från balettskolan bland
gästerna. I en dans med virvlande piruetter och höga eleganta benlyft
återförenas de väninnorna. Zinas man Pjotr är också mycket intresserad av
den gästande dansösen. Som en alltför hängiven charmör iförd röd skjorta och
vita byxor uppvaktar han den eleganta stadsflickan. Dansösen är inte så
trakterad av den klumpige charmören men låtsas ända vara intresserad.
En
äldre sommargäst blir också förtjust i den vackra dansösen, samtidigt som
hans fru intresserar sig för en ung manlig dansare. Oberoende av varandra
stämmer de det gamla paret möte med med de unga. De unga dansarna säger ja
till att att mötas med för att skoja med dem. Också Zina vill roa sig, så
hon förklär sig till den vackra dansösen för att kunna ta sin man i
upptuktelse.
Det är en absurd komisk förväxlingshistoria som innefattar
cyklande hundar, duell med lösa skott, män i kvinnokläder och kvinnor i
manskläder. Det är full rulle både på dansen och det narraktiga berättelsen.
Det finns inte en enda död punkt och publiken blir närapå mer utmattad än
de imponerande ryska balettdansarna, som hela tiden verkar ha imponerande
överskottsenergi, så att deras timing till Sjostakovitjs geniala musik blir
helt perfekt. Helt unik är dragspelaren dansad av Gennadij Janin, som
försöker förföra en flicka genom en dans som innefattar allt från jitterbug
till kosackdans.
Naturligtvis reder man till slut ut förväxlingarna. Och Pjoter medger att
han inte behöver springa efter andra flickor, han har ju en så förtjusande
fru som dessutom är dansös. Efter ett fyrverkeri av dans och massvis av
komiska steg avslutas baletten med en skördefest i en orgie av dans, ljus,
färger, överdimensionerande frukter och grönsaker samt en blinkande sol över
hela härlighetern. Det är ren Bollywood.
Aleksej Ratmanskij har en befriande ironisk distans till det historiska
balettmaterial, som han arbetar med. Han håller en hårt uppskruvad satirisk
drill och räds inte att göra narr av kollektivjordbrukarna. Han brer på med
den travesti som förargade kritikerna på 30-talet, och som gjorde att Den
klara bäcken sågs som fekatig konst. Och komiken går inte över styr, utan är
fint balanserad.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser