Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Michanek debuterar på Det Kongelige

2006-09-06

Fakta:

Namn: Trio Extravaganza
Koreografi: Yuan Yuan Wang/Angelin Preljocaj/Jorma Uotinen
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Balettsäsongen på Det Kongelige dansas igång med tre moderna verk, Trio Extravaganza, där
Sebastian Michanek, före detta dansare på Stockholmsoperan debuterar i
verket Colour of Love.
I programmet kallar balettchefen Frank Andersen koreografen Yuan Yuan Wangs
Colour of Love för en publikfavorit; det gäller knappast för undertecknad.
Colour of Love är ett verk som saknar färger. Det glädjefyrverkeri som
absolut ska finnas i den förälskelse och kärlek, som det enligt programmet
skulle röra sig om, saknas helt och hållet. Baletten handlar om kärlek under
unga år, i vuxen ålder och i mogen ålder. I början fungerar koreografin bra.
Med snabba steg visas et ungdomsliv fullt av intet förpliktigande
kärleksaffärer. I vuxenåldern stelnar koreografin i teatrala rörelser och
kärlekslivet pågår mestadels på en knallröd soffa. Men den röda soffan till
trots, antar aldrig Colour of Love kärlekens röda färg.
Koreografien når
inte längre än till några utsträckta rörelser över möbeln. Tänk att det är
möjligt att gestalta en kärleksakt på en fräck röd soffa så trist och
sömnframkallande.
Under ålderdomen är der så mörkt på scenen, att man har svårt att se vad som
pågår. Men slutligen ligger kropparna orörliga på scenen. Äntligen, frestas
man att säga.
I början av varje livsfas visas en kort videofilm längst bak på scenen. Det
börjar med järnvägsräls i ungdomen. Livet pågår för fullt i en urban miljö.
I vuxenåldern slår en blomma ut som förvandlas till en kvinna. I ålderdomen
skakar en höststorm trädkronorna och ett fickur pendlar dystert i luften
likt en pendyl. De här videoklippen irriterar. För att de inte bidrar med
något utöver det som berättas om dem i den övertydliga koreografin.

Det hjälper inte att man har valt kapabla dansare att ta sig an det hela.
Gitte Lindstrøm och svenske Sebastian Michanek gör vad de kan. Men hur
mycket de än sliter för att försöka få kärleken att glöda i Colour of Love,
kan de naturligtvis inte ändra på den dåliga koreografin.
Den Kongelig Ballets publik känner redan till att Gitte Lindstrøm kan dansa,
så det gnistrar om det, men det er synd på Sebastian Michanek, att han
debuterar inför den danska balettpubliken i ett så svagt verk.
Indvandring och integration diskuteras som bekant mycket i Danmark. Detta
tema har också nått danskonsten. I Angelin Preljocajs La Stravaganza möts två
världar, en modern och med mer gammaldags. Det hela börjar med den moderna
världen (den västliga?). Fåglarna sjunger, vattnet porlar och dansen går i
vegetativa mönster i snabba steg och rörliga armar till musik av Vivaldi.
I den gamla världen går det stadigt till väga, även om musiken är modern och
technoaktig. Här präglas dansen av repetitiva rörelser och långsamma steg. I
detta kulturmöte mellan en modern och en arkaisk värld finns också en
rörande kärlekshistoria inflätad. Så vacker och fragil är denna romans att
den återberättad i ord, skulle förgås – den måste upplevas.
Den
fransk-albanske koreografen Preljocaj har skapat ett fint komponerat verk om
svåra kulturmöten, där det från bägge sidorna, kikas misstroget på det
främmande och okända. La Stravaganza berättar om ett slitet tema på ett nytt
och intagande vis.
Sen människan lärde sig att gå på två ben, har hon dansat. Inte alltid på en
lutande scen, utan på jorden, i sanden runt bålet, eller var hon nu haft
lust att uttrycka sig fysiskt.
Den finske koreografen Jorma Uotinen hämtar
just in sand till Det Kongelige Teaters gamla scen och låter dansarna röra
sig omkring på det lösa underlaget. Och dansen går så det sprutar om det.
Jord heter Uotinens verk. Men det handlar inte om Moder jord. Det
understryks av den finske koreografen genom att han låter tolv män i
kilt-aktiga kostymer dansa i sitt verk. Det handlar snarare om jordens kraft
och makt över människan. Sanden hindrar dansarna att lätta från jorden och
sväva som fåglarna. Hur mycket de än viftar med armarna så håller jorden och
sanden dem nere. Men jorden ger också människan styrka. Med kraften och
intensiteten av en rituell stamdans virvlar de 12 barfotadansarna runt och
skapar en energi och dynamik som måtte fortplanta sig ända till raderna
längst bort i salongen.
Jorma Uotinens Jord är ett suggestivt verk.
Mikki Kunttus effektfulla ljusdesign understödjer den ockulta stämningen i
Jord. Ljuset kommr nerifrån eller snett ifrån scenens bakersta del. Mitt i
verket flödar ljuset ner i käglor över tre av dansarna och deras rörelser
blir ultrarapid-aktiga i det flimrande ljuset. Detta intermezzo i beslöjat
vitt ljus ger associationer till romantikens Ballet Blanc. Det är en drömsk
sekvens, eller kanske snarare ett rus som skapar en fin omväxlande kontrast
i verket.
Musiken av den finska trion Apocalyptica, är en blandning av
klassisk musik och Metallica. Det är en hypnotiserande cocktail.
Stimulerande som en bolero. Och passande till en rå och maskulin dans.

Trio Extravaganza (La Stravaganza, Colour of Love och Jord) Spelas fram till 25 oktober på Det Kongelige Teater i København

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser