Lågmält om att föda

Den bohemiska salen längst upp i Pannhuset Röda Sten i Göteborg är onekligen
inspirerande med sina kargt klättrande väggar och sin vidunderliga rymd.
Scenografiskt passar den perfekt till kinesiska Weng Huis Report on Giving
Birth som kräver mycket yta. I stället för att sitta still får publiken gå
mellan olika spelplatser som scener, sängar, bord och lite till.
Dansarna i
Living Dance Studio agerar än här, än där – det är bara att följa med som
man vill.

Det skall erkännas att jag hade tagit ut upplevelsen av den här
föreställningen i förskott. Jag kunde liksom inte värja mig mot tanken på
ett dansverk som skulle förena mig med alla andra som fött barn, oavsett
nationalitet. Koreografiskt fick jag också mitt lystmäte. I rörelsetemat
återkommer tyngande golvarbete med bryggor som fryser för att välta och
övergå i spasmer, jämte upprätta stegsekvenser med samma växling mellan
kramp och stillhet. Jag kommer ihåg hur det kändes! Koreografin där en av
kvinnorna sittande på en stol berättar om sin förlossning illustrerar
särskilt tydligt fenomenet värkar, utan att det blir övertydligt.
Man har
fullt sjå med att uppfatta den engelska tolkrösten som försvinner i ett eko,
och märker knappt hur dansarens rörelser tar mer och mer plats. Att hennes
vittnesmål är smärtsamt inte bara fysiskt står dock klart.

Weng Hui berör stundtals. Jag känner till exempel stark ångest inför
mardrömsberättelsen om det bortsprungna barnet som illustreras av att
dansaren desperat ”springer” med armarna, sittande i en säng. Ändå känns
helheten inte i hjärtat. Förutom ljudkvaliteten upplever jag att det beror
på de många hoppen mellan olika scener. Man hinner inte absorbera
koreografin förrän, häpp, det är dags jogga till andra sidan salen och slåss
om plats.

Sammantaget lämnar jag Report on Giving Birth med en känsla av småtrevligt
lugn, men inte mer. Jo, jag undrar om hon verkligen hittade barnet till
slut. Eller, hörde jag fel?

Liv Landell