Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

I love Sidi Larbi!

2006-08-30

Fakta:

Namn: Blanco & End
Koreografi: Johan Inger & Sidi Larbi Cherkaoui
Plats: Göteborgs Stadsteater
» http://www.cullbergbaletten.se

Gårdagens världspremiär med Cullbergbaletten visar var skåpet ska stå. Liv
Landell uppskattar Johan Inger och är smått lyrisk över Sidi Larbi
Cherkaoui.

Göteborg Dans- och Teaterfestivalen börjar lida mot sitt slut. Evenemanget
kan utan tvekan beskrivas som intressant – i ordets torrare bemärkelse.
Efter en veckas mer eller mindre utdragna och symbolmättade föreställningar
känner jag mig mentalt mörbultad när jag tar plats på Stadsteatern för att
se Cullbergbaletten visa hur en slipsten skall dras.

Kompaniets konstnärlige ledare, Johan Inger, inleder kvällen med nya verket
Blanco. En vit- och gråmelerad mur slingrar sig mot en svart fond och
påminner ihop med den grå färgsättningen om tidigare scenografiinslag hos
Inger. Trevande börjar centralgestalten Thomas Zamolo att ta av sig skorna
för att försiktigt pröva strumplästad frihet. Han vinglar i inåtgående
spiraler och plockar försiktigt rörelser ur den stilla droppande
gitarrmusiken. Rätt som det är har han sällskap av en, två och flera
dansare. Tempot ökar och man hinner uppfatta några blinkningar till Mats Ek
i en lustigt vinklad fot eller ett kaxigt knä, innan man tjurrusar in i ett
tvärt mörker. De ekska antydningarna återkommer här och var, som när
dansarna hoppar jämfota tätt intill varann. Det känns som att vränga
Svansjöns ryggskakningar.

Helheten är helt Ingers egen. Förutom pratsekvensen, som för mig mest blir
ett irriterande avbrott, är Blanco tämligen underbar. Det blixtrande
slutet tar andan ur en, när Izumi Shuto absorberar det allra renaste ur
koreografin med sina perfekta linjer. Vilken dansare!

Sidi Larbi Cherkaoui gjorde succé med Les Ballets C de la B för två år
sedan, och är nu tillbaka på festivalen. Han har skapat End för
Cullbergbaletten, i nära samarbete med dansarna. Det märks! Jag undrade i
mitt sinne om det ursinne och den mani som präglade FOI skulle kännas
förvanskat hos Cullbergbaletten. Så är inte fallet. Cherkaouis passion och
har filtrerats till en mildare, mer tyglad attityd som faktiskt känns mer
genuin än essensen av FOI. Koreografiskt går ett stråk av
streetdancefragment genom golv- och väggarbetets skruvande, svepande gestik.
Det blandas av kontaktimproviserat material med stor kinesfär och blickar
upp, upp, upp mot himlen. De sakrala rösterna i folkmusiken ger
associationer till något gudomligt och kontrasterar mot allt mer hotfulla
flygplansljud. En flödande känsla strömmar från scenen. Den når sin kulmen
under ett långt parti då dansarna knäsittande rör sig framåt med saktfärdiga
”steg” och böljande armar. Sällan har jag sett något starkare estetsikt och
emotionellt.

Dansarna klarar de talade delarna utan problem. Larbi Cherkouis humor lyser
igenom när han gör dem till ett slags tjattrande rejv-lilleputtar som
klistrar sig fast vid muren i fonden. Kul på ett annat sätt blir den
kvasiintellektuella talkören om Gud. Han har dock lagt tyngdpunkten på den
rena dansen, och man slås kvällen igenom av vilka fullödiga dansare
Cullbergbaletten har. Inte minst de närmast omärkliga bytena mellan unison
respektive solodans är ett tecken på det.

De båda verken skall jämföras lika lite som äpplen och päron. Vad man ändå
kan säga är att de på något vis känns besläktade, både till sin estetik och
puls. Till skillnad från exempelvis vissa trippelkvällar på Göteborgsoperan,
tar de inte ut varandra. Lyckliga den som kommer över en biljett!

Liv Landell

Fler Föreställningar

Annonser