Fortsatt rapportering från Göteborg dans- & teaterfestival: Festivaldelirium

Söndag 20 augusti

Ser Jens Östberg som är dagens svenska konstnär i fokus vid Open Lab –
festivalens seminarieblock. Stand Up Tragedy – edition 3 är namnet på
monologen, som har temat bigotteri.
Östbergs hållning är subtilt ironisk och
hans röst lätt mässande. Som någon i publiken påpekar accentuerar monotonin
det otäcka i hans berättelse om Sverige.

Några timmar senare råkar jag hamna bredvid just Östberg på Röda Sten. Medan
vi väntar på Cuvilas/Noëls föreställning passar jag på att fråga när senaste
verket, Avelsland, kommer till Göteborg. Det gör den inte!

L´autre och Errance bjuder på en superstark Kettly Noël, men helheten
känns ändå något rörig. Jag anar att mina västerländska ögon kan vara det
egentliga problemet.

Måndag 21 augusti

Underbare Pichet Klunchun tar ner sin konst i bitar med föreställningen I
am a Demon. Lika sakta som hans karaktär kryper tiden fram – lika stilla
och eftertänksamt.
Det korta eftersnacket om en symbiotisk mästar –
lärlingsrelation med kadaverdisciplin ger associationer till den klassiska
baletten. Jag frågar mig om det verkligen är nödvändigt.

Klunchuns lugn står i kontrast till kvällens Vi är alla Marlene Dietrich
FOR. Iceland Dance Theatre har kopplingar till Les Ballets C de la B, och
föreställningen känns inte oväntat som en avlägsen släkting till förra
festivalens höjdpunkt FOI av Sidi Larbi Cherkaoui.
Dock fungerar detta
närmast maniska myller bara sådär. Visst glimmar det till här och var, men i
stort blir det ett övertydligt sammelsurium av moderna jazzryckningar,
sorgliga köttslamsor och ironisk allsångsdans.

Tisdag 22 augusti

Följer upp Marlene Dietrich genom frukostsamtal med Erna Ómarsdotter och
Emil Hrvatin. Delar av diskussionen missar jag eftersom min tvååring som
fått följa med (överlycklig!) har spring i benen.
Att Iceland Dance Company
har höga ambitioner går dock inte att missa, och att de är ödmjuka som få.
Hrvatin ger bort sin festivalbricka till min dotter, och lovar henne att
dansa nästa gång.

Torsdag 24 augusti

Jag värmer upp med Dansfilmfestivalen Shoot på Atalante. Första dagen av tre
har man svenskt tema. Ami Skånberg Dahlstedts roliga Panelhönans revansch
är det sista jag ser innan jag ilar till Pustervik och Paper Doll.
Väl där
inser jag att föreställningen började en timme tidigare än jag uppfattat.
Paniken sprider sig . jag bara måste få se Padmini Chettur! Hm, visst går
den igen i morgon fredag? Om jag bara klonar mig skall jag nog hinna till
Cullbergbalettens premiär på Stadsteatern…

Liv Landell

Fler Nyheter