Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Baletthistoria och en lektion i västerländskt tänkande

2006-06-04

Fakta:

Namn: La Bayadère
Koreografi: Natalja Makarova
Ensemble: Kungliga Baletten i Stockholm
» http://www.operan.se

Orientalismen är en del av rasismens historia. En relativt oskuldsfull del, kan man tycka, men båda företeelserna är delar av kolonialismen. Vilket i sin tur är ett av mänsklighetens mest fruktansvärda kapitel.

För de västerländska scenkonsternas del är orientalism ett näringstillskott och en föryngringskur. Den är också ett uttryck för den upptäckarglädje och nyfikenhet på omvärlden som är ett sidospår för den vita världens exploatering av andra världsdelar.
La Bayadère är ett klockrent exempel på orientalism vid 1800-talets mitt när de flesta upptäckter och erövringar redan är gjorda, de koloniala hjulen snurrar för fullt och ”vanligt folk” kan börja köpa socker och kaffe till allt mer överkomliga priser. Det tilltagande intresset för österländsk filosofi har dessutom en särskild plats i dansens historia. De modernistiska pionjärerna, Loïe Fuller, Isadora Duncan och Ruth St Denis var alla intresserade av österländskt tänkande och kroppsuppfattning, och engagerade i teosofin, som senare fick en avknoppning i antroposofin.

Vi kan inte ändra på det som skett, att aldrig dansa La Bayadère vore att som strutsen stoppa huvudet i sanden. Danshistoria, politisk historia och västerlandets etnocentriska tänkande möts här i en enda tåspets, ty här dansas minsann på tå och i valstakt trots slöjor och mudrasinspirerade rörelser. Frågan är bara med vilken medvetenhet den sätts upp och hur den dansas. Och Stockholmsoperan har i sin uppsättning ändå fokus på dramat och dess individuella nivå av försvar för den äkta och stora kärleken. Huvudpersonerna gestaltas som enskilda människor i en konflikt, inte som representanter för en mörk och obegriplig kultur.

Stockholmsoperans program är alltid väl värda att läsas, men denna gång än mer. Erik Näslunds essä om tempeldanserskans framfart i scenkonsten från uruppförandet 1877 i S:t Petersburg till nu är en sakkunniga och perspektivrik guide för hur man genom tiderna sett på dansens funktion, på berättandets plats i en balettverk, på inslaget av mim, på upphovsrätt och förändringar som man önskat genomföra. Där får man också veta att det var balettomanen och tidningsmannen Sergeij Chudekov som ”fäste Petipas uppmärksamhet på Sakuntala, ett sanskritdrama från 300-talet av poeten Kalidasa. Tillsammans utarbetade de två vännerna en libretto.
” Samt att Petipa hade tagit starka intryck av Dostojevskijs Brott och straff, och var besjälad av att skapa dans som kunde konkurrera med teatern som dramatiskt uttryck och därför fick ett generöst inslag av mim. Den dramatiska gestiken pekar också fram mot stumfilmens dramatik och inte minst Léon Minkus musik lägger ut en räls till Hollywoods storfilmer. Det är schvungfull dramatisk bruksmusik som pekar rakt in i filmens värld och utveckling. Pierluigi Samaritanis scenografi är historicerande kitsch, utan all ironi, men med troskyldigt ”verkliga” tempel i papier maché.

Natalja Makarovas tolkning (som funnits på Stockholmsoperans repertoar sedan 1980-talet) av Marius Petipas originalkoreografi vilar på många omstöpningar och anpassningar, men återerövrar den sista akten, som periodvis har strukits helt. Med sista akten avhuggen, slutar verket i de hallucinatoriska dröm hjälten Solor har, en stort anlagd ”vit” balett, som ses som en föregångare till Svansjöns vita kollektiv som rör sig unisont och i strikt geometri, men uttrycksfullt.

Nu får vi se den sista och mycket hinduisk-buddhistiska ”light” avslutningen där Solor och hans älskade tempeldanserska Nikia ”får” varandra efter döden och stiger upp till himlarna förbundna av en lång slöja – som på en indisk tempelmålning. (Månne Strindberg hade sett en Bajadär i Paris, med tanke på hans Drömspel.)

Marie Lindqvist är som gjord för tempeldanserskan Nikias roll. Modernt böjlig och klassiskt distinkt och med en mycket god dramatisk förmåga. Hon har en sann stumfilmsblick, svart och stor, som passar väl i detta sammanhang. Jan-Erik Wikström är aningen sval i sitt utspel, tekniskt säker men inte med den dramatiska nerv som rollen skulle må väl av. Ett eldprov för den huvudsakligen kvinnliga balettkåren är den långa drömscenen, som inte är en ”handlings-balett” utan vad man skulle kunna kalla ”ren dans”, med höga krav på synkrona rörelser och ett lågt, men intensivt kollektivt uttryck. Kårdansarna i Stockholm klarar det ganska bra, men man känner luften dallra en aning av ansträngningen och skräcken för feltramp, vilket något förtar njutningen.

Framförallt får man se en ambitiös lektion i danshistoria, som ger mycket att tänka på. Som hur mycket av vår egen tids tänkande som präglas av synen på omvärlden som exotisk, dunkel, svårbegriplig och farlig.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser