Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Mästerligt

2006-05-29

Fakta:

Namn: Mesterværker
Koreografi: Tim Rushton
Ensemble: Dansk Danseteater
Plats: Folketeatern, Köpenhamn
» http://www.danskdanseteater.dk

Det kräver både mod och självsäkerhet, att ge en föreställning med tre av
sina egna verk, dansade af sitt eget kompani med överskriften Mästerverk,
eller Mesterverker. Men när koreografen heter Tim Rushton och kompaniet
heter Dansk Dansteater, finns det ingen anledning att sätta sitt ljus under
skäppan. Både koreograf och kompani står i en klass för sig på den moderna
danska dansscenen.
Som publik visste man redan på förhand gott och väl att Kridt som under 2005
fick Reumert-priset för årets bästa dansföreställning verkligen är ett
mästerverk. Om det dynamiska och charmerande verket Working Man från 2002
visste vi också att det var en enormt bra koreografi. Och dessutom kom som
tredje delen av Mästerverk en splitterny liten pärla – en koreografisk
installation, Insomnia.
På premiäreaftenen på Mesterværker den 5 maj på Dansk Danseteaters nya
hemmascen Folketeatret, var Kridt dessvärre drabbat av flera tekniska
problem med både sand, som inte föll ned, som den skulle, och allt för
mycket rök och rep på scenen. Ändå rådde det inget tvivel om verkens
kvalitet, och efter ett senare återseende av Mesterverker när tekniken
fungerade perfekt och dansarna kunde röra sig med virtuos överskottsenergi,
lämnade man teatern helt begeistrad.
Den engelskfödde Tim Rushton är i Working Man inspirerad av Nordenglands
arbetarkultur och porslinsfabriker. Dansaren Philip Schmidt är formidabel i
sitt indledande solo, när hans kropp uner lampans sken är lika så plastisk
och modellerbar som den fiktiva leran som han håller på att forma sina
drömmar i.
Marylise Tanvet-Schmidt är under lampan ved siden av helt fantastisk som den
kvinnliga arbetskollega som han söker kontakt med, och som slutligen tar
till sig hans finurliga kroppsuttryck.
Emellanåt går det livligt till med de i allt tio dansarna på scenen och
deras självsäkra närmanden mot varandra, som sprudlar av energi och både är
rörande och fyllda av humor och rörelseaktivitet, inte minst i höftpartiet.
Som pricken over i’et blev Working Man på Folketeatret ackompagnerad live av
klezmerbandet Mazel med både livliga och vemodiga melodier och sånger
inklusive Ronen Thalmays fina tolkning av Piaf-sången Johnny tu n’es pas un
ange
.
Levande musik var det också till Kridt. Till skillnad från föreställningen
som gavs på Takkelloftets lilla scen, som härom året just invigdes med Tim
Rushtons Kridt och ackompangerades av bandad musik, finns det nämligen en
rigtig orkestergrav till Folketeatrets stora scen. Här spelade stråkarna
från den danska RadioUnderholdningsorkestret under ledning av Henrik Vagn
Christensen, Peter Vasks vackra suite för stråkar Musica Adventus.
I denna fantastiska och sinnliga koreografi om livets flyktighet, som bland
annat med sina teckningar i krita och skrift på fondväggen, kan ge
associationer till Ohad Naharins Virus, är den norska dansaren Kenneth
Carlson makalös som mannen som står på gravens rand, och till sist täcks av
sand, som likt regn strilar ner över honom. Och i det djupt rörande verket
för åtta dansare som är inspirerat av Predikarens bok från det Gamla
Testamentet
om att ”Allt har sin tid… Tid att födas och tid att dö”
upplever vi livet med såväl ångest, ömhet, desperation, ensamhet och
gemensamhet passera förbi. Alltsammans mästerligt koreograferat och dansat!
Spänvidden i Tim Rushtons koreografiska virka kommer mycket bra fram i
Mesterværker,där han i det tio minuter långa nya verket Insomnia har kastat
sig ut i en blandning av koreografi och installation.
Videokonstnärerna
Signe Krogh och Arthur Steijn, var för sig tidigare har rynt stor
internationell uppmärksamhet för sina videoscenografier dels till Tim
Rushtons Shadowland, dels till Graffiti, har skapat scenografin som dels
består av ett elastiskt vitt nät av kvadratiska fält, dels pyramidformade
videoprojektioner, som liknar speglingar på nätet.
Som fångat i ett drömskt spindelvävsnät, i ett limbo mellan vaket och
sovande tillstånd, rör sig dansarna runt i den sceniska installationen, som
just med det elastiska nätet ger starka associationer till Margaretha
Åsbergs Pyramidern (version 2001), som var inspirerad av 1970-talets
amerikanska postmoderna dans.
Den geometriska rumsindelningen hos Rushton
ger också associationer till Lucinda Childs, medan den närapå nycirkusaktiga
starten, där ett par dansare svävar fritt i luften och verkar upphäva
tyngdkraften på ett sätt som ger utrymme för rörelser i alla riktningar av
rummet, ger associationer till Cunningham.
Fin är Luca Marazias spänstiga solo i det drömska universum, där Tim Rushton
nu har använt Arvo Pärts stråkmusik Fratres i en annan och mera dynamisk
version än han använde sig av i Nomade till Den Kongelige Ballet år 2000.
Som alltid i Tim Rushtons verk ligger det mycket tankemöda bakom det
omsorgsfulla valet av musik.

Vibeke Wern

Fler Föreställningar

Annonser