Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

I Isadoras fotspår

2006-05-22

I förra veckan, för hundra år sen, packade hon och åkte hem. På torsdagen, för att vara exakt, dansades den sista föreställningen och den ägde rum i Göteborg. Gästspelet i Stockholm hade blivit en succé och fått förlängas, sedan första aftonen, den första maj på Östermalmsteatern.

”Skildra Isadora Duncans dans kan jag ej”, skrev Anna Branting i Stockholmstidningen i sin recension dagen därpå. ” Det är som hade jag en stund varit borta i en annan värld, någon gång anad och drömd, aldrig hittills känd, en värld af mild, sorgfri och ändå tankfylld lycka.”

”Om publiken möjligen i början var något skeptisk”, skrev Göteborgstidningen efter föreställningen där, ”så måste den strax böja sig för denna konst, så talande och vacker, så marmorsval i sin linierena plastik och så lifsglad i sin yrande uppsluppenhet.”

Flera ”barfotadansöser” hade besökt Sverige och väckt stor uppmärksamhet. Men ingen av dem satte sådant avtryck som Isadora Duncan i den svenska kulturen. August Strindberg lade, till exemel in dans i Ett drömspel när han satte upp den på Intima teatern, ” i stor stil (Duncan)” skrev han i scenanvisningarna.

Särskilt starkt präglade Isadoras besök hur barndans, än idag, ser ut i Sverige. Alltså, den dans barn själva dansar i kurser och – länge dansade – inom skolans gymnastikundervisning.

Vilket beror på Anna Behle, som ung och brinnande ändrade sina planer för livet efter att ha sett Isadora Duncan dansa i Stockholm. Detta ville hon göra! Bara några månader efter att ha sett Isadora dansa, begav hon sig till Duncans skola i Grünewald i Berlin. Skolan var bara dryga året gammal, en internatskola för småflickor som skiljdes från sina föräldrar – med något undantag ensamstående mödrar – och skrev kontrakt för sin uppväxt fram till 18-årsdagen. Skolan var något av en utopi i verkligheten. Enkel skönhet skulle omge flickorna, som dansade utomhus och matades med klassisk kultur, jugendestetik och bildning. Ekonomin var ett problem från första stund, och de små eleverna fick i stort sett genast turnera och gästspelsdansa ihop pengar till sin skola.

Efter att ha varit i Grünewald, fortsatte Anna Behle direkt till Hellerau, nära Dresden, och Emile Jacques-Dalcroze institut för rytmik. Nytt besök nästa år och 1907 öppnade hon i Stockholm Anna Behles Plastikinstitut. Det blev strax högsta mode för små välbesuttna barn, som fick dansa barfota i tunika, precis som Isadora. Anna Behle blandade Duncans ”naturliga” dansstil och rörelser med Jacques-Dalcrozes metodik. Isadora Duncans naturliga dans innebar att man utgick från människokroppens förutsättningar och rörelsemönster: hoppa, springa, snurra blev grunden för dansen.

Att lära sig ”gå, stå och röra sig vackert” var syftet med undervisningen och ”att dansa Behle” blev extra inne när kungafamiljens små börjat på institutet. Bland de första eleverna på institutet fanns Gabo Falk, som med tiden själv blev pedagog. Gabo Falk-Runestams dotter Lilian Runestam fortsatte i mammas spår, och dansade med barn i TV på 1960-talet.

Och vad dansade man? Ramsor och hoppsor, polka och valssteg. Gabo Falk hade utvecklat danslekar som använde Elsa Beskows sagor och Alice Tegnérs sånger, och barnen dansade troll och tomtar, älvor och prinsessor med stora lufsiga steg eller små trippiga. Leken och dansglädjen har varit en bärande idé i svensk danspedagogik hela 1900-talet, även om ”stora hoppsan”, även kallad ”göm och flyg” är en barnversion av Emile Jacques-Dalcrozes höjdpunkt i hans metodiska rörelseskalan.

I Göteborg firades 100-årsminnet av Isadora Duncans besök med en afton på Konstmuseet Isadora was here. Sveriges minsta – men inte minst betydelsefulla – dansscen 24 kvadrat ordnar en ”multiföreställning” med dansare från Göteborgsoperan och Kathleen Quinlan.

Kathleen Quinlan är ett alldeles eget kapitel i Isadora Duncan-historien. Hon är dansare från New York och sedan länge bosatt i Sverige, och har berikat svensk dans med fynd direkt från källan. På 1980-talet lärde hon i New York känna en av flickorna i Isadorables, Isadoras dansgrupp och dessutom adoptivdotter, Anna Duncan. En mycket åldrad dam kunde berätta om skolan i Grünewald, turnéerna och dansen. Från en kropp till en annan fördes Isadoras dans vidare, och detta material arbetar Quinlan med dels som solodansare, dels som koreografi för sin barndansgrupp Lilla baletten. Barfota, i sidentunika dansas här den enkla naturlighet som Isadora förespråkade.

Att se Kathleen Quinlan eller Lilla Baletten dansa ger fler och nya facetter åt bilden av Isadoras dans. Den var inte bara marmorsval och ”helig” utan livlig, glad, temperamentsfull. Så fast Isadora reste hem, blev hon kvar i Sverige.


Margareta Sörenson

Artikeln är tidigare publicerad i Expressen 15 maj.

Fler Nyheter

Annonser