Ett Fadervår på vingar

Det var som att göra en tidsresa. Ivo Cramérs Fadervår dansades i Domkyrkan i Göteborg på söndagskvällen och tog sina betraktare till 70-talet på snabba vingar. Tio dansare i mjuka dräkter i klara färger varierar bönen Fader Vår på teckenspråk till dans i hela kyrkorummet.

Ivo Cramér själv, nyligen 85 fyllda, inleder själv sittande på en stol framför altaret. Med klar röst läser han bönen och tecknar den på dövstumsspråk, så som han en gång starkt upplevde det i en kyrka i Bergen på 50-talet. Senare återvände han till gesterna, och förstorade dem (1971) till en koreografi. Nu fick man se dem i sin träffande och vackra symbolik: ”härlighet” – tio fingrar strålar som solar framför ”talarens” ansikte och stiger uppåt i ett vibrerande, som glittrande. ”Frestelse” är ett pockande ryck i den egna kragens slag, ”bröd” en bakande, knådande vändning med handen.

”Giv oss vårt dagliga bröd” växer ut till de tiggande skarornas gest. Nej, alla har inte det bröd de behöver. Den 70-talistiska naiva blicken är i sina bästa stunder både genomskådande och godhjärtad.

Göteborgs Stadsmuseeum har gjort en utställning kring stadens son, Ivo Cramérs, synnerligen rika gärning, och visar också det bibliotek han donerat till museet. En broschyr av Lis Hellström Sveningson knyter ihop de många Ivo-trådarna och utlovar en bok. Det behövs! Samtal om och med mäster själv hölls under lördagen, då också danspedagogen Lena Cederwall-Broberg lät dansare ur en gymnasieklass visa smakprov på en annan sida av Ivo Cramérs koreografiska gärning, de historiska danserna. Med tiden blev han en internationellt ryktbar specialist på att utifrån bilder och 1700-talets dansböcker, den tidens notationer, pussla ihop hur baletter kunde ha sett ut t ex vid den gustavianska baletten i Stockholm. Ungdomarna som här dansade La fille mal gardée (Den illa vaktade flickan) visade hur praktisk dansforskning och en säker kompositorisk blick kunde smälta samman behagfullt, varierat, lustfyllt.

Bibliska teman och historiska danser med mycket teaterspråk är några av de många grenar där Ivo Cramér utvecklat ett mästerskap. Likaså har hans intresse för folkdans och folkliga traditioner gett många avtryck – mest känd, och kanske inte utan anledning en favorit och lite av ”nationalbalett”, är Den förlorade sonen efter en allmogemålning. Med musik av Hugo Alfvén (Johansson, rör på påkarna…) finns den på repertoaren både hos operan i Stockholm och Göteborg. Den borde dammas av oftare!

Dans som yrke är sällan en dans på rosor. Historien om Ivo Cramér rymmer även den ganska korta historien om Svenska Dansteatern tillsammans med Birgit Cullberg. Experimentet slutade för Ivos del med stora skulder att betala under lång tid. Och mycket revy- och underhållning av den anledningen. Då lyckades Cramérbaletten inom Riksteatern bättre med varaktighet i tjugo år, men 1986 lades den ner. Den stod för en folklig, dramatiskt berättande och underhållande danstradition, som lämpade sig för mellanstora scener och var en populär gäst i hela landet.

Bara fattiga två aftnar finns det nu möjlighet att än en gång se det cramérska dansspråket som då. Fadervår dansas denna vecka i Halmstad och Varberg, men sen inte mer. När den nu har studerats in och Ralph Lundstens paradisiska fågelkvittermusik kan höras under valven – varför står inte kyrkorna på kö för en dansad bön?

Publicerad i GT 15 maj

Margareta Sörenson