Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

Tillbaka till Tjechovträdgården – dansteaterfavorit i repris

2006-05-15

Snart är Birgitta Egerbladhs Tjechovträdgården tillbaka på Stockholms Stadsteaters repertoar. Ett verk som gått rakt in i hjärterötterna på många åskådare
Birgitta
Egerbladh och Anna Vnuk, hör till våra mest egensinniga koreografer. De möts här i ett samtal kring dansteaterns mångfacetterade väsen, avlyssnat av Birgitta Haglund.

Egerbladh och Vnuk skapar lättillgänglig scenkonst, utan att kompromissa med
sitt eget uttryck. Uppriktighet, humor, värme och direkthet förenar deras
fragmentariskt uppbyggda föreställningar.
Men hos Anna Vnuk känns själva
dansen mer i fokus än hos Birgitta Egerbladh, där kombinationen av text och
rörelse är det centrala.
Anna Vnuks Kära Medborgare hade premiär på Dansens Hus i höstas och
har turnerat med Riksteatern under våren.
Den 19 maj väntar nypremiär för Birgitta
Egerbladhs Tjechovträdgården (urpremiär 2004) på Stockholms Stadsteater.
Sin vana trogen suddar hon ut gränsen mellan dansare och skådespelare.
– Ensemblen utgår från sig själva och blir ett slags Tjechov-jag på scenen,
säger hon.
Saxade replikskiften ur fem av Tjechovs pjäser får blixtbelysa varandra i
denna frodiga teaterträdgård, som blandar text med dans och slapsticknummer.
Fram växer det längtande vemod som kännetecknar Tjechovs karaktärer, men
också en både mild och dråplig humor. Man ser Tjechov på ett nytt sätt med
kroppslighet och scenisk poesi, tillgängligt för alla.
I Anna Vnuks debut Solofestival med mig själv berättade hon om sin
bakgrund i Luleå, med klassperspektivet i fokus. Men i hennes senaste
uppsättning Kära Medborgare har hon intresserat sig för att bygga andra
karaktärer och utveckla rollarbetet. Hon gestaltar begreppet solidaritet
genom att ensemblen av hela sitt hjärta försöker dansa som någon annan –
transformeras. Glöm sköndans, det här är betydligt mer humorfyllt och
respektlöst skildrat.
– Vi får aldrig bli för fega som dansare och börja briljera inför publiken
för att försöka behaga den, säger Anna Vnuk.
I slutscenen blandas unga med gamla, hämmade med självsäkra – alla är med
och jazzar loss. I en annan scen börjar ett lärarkollegium, en och en,
hängivet smygdansa i fikarummet. Den ena en slags frejdig folkloredans, den
andra likt en tafatt ballerina. Lika lyckliggjorda och samtidigt rädda för
att bli upptäckta. Som om dans bara tillhörde de skolade.
Anna Vnuk, själv
skolad inom klassiska baletten, plockar gärna ner dansen från finkulturens
domäner och visar här på allas vårt behov av en svängom ibland.
– Utgångspunkten har varit den privata dansen, den egna, hemliga och min
nyfikenhet på den hos andra, säger hon.
Birgitta Egerbladh har sin bakgrund inom den moderna dansen. Hon dansar inte
längre själv men gör koreografier, regisserar och komponerar.
– Jag befann mig en period i både dans- och teaterlägren, men upptäckte att
jag saknade något på bägge ställena, berättar hon.
Under slutet av åttiotalet försökte hon alltmer hitta sitt eget
rörelsespråk. Efter några år började hon bli mer och mer intresserad av
dansarnas och skådespelarnas egna uttryck och delaktighet i processen. Det
koreografiska materialet växte fram under repetitionerna. Samarbetet i
ensemblen är viktigt för henne.
– Jag tycker om att arbeta med en grupp människor som får möjlighet att
gestalta sina olika personligheter, förklarar hon.
– Det där är mer din estetik, säger Anna Vnuk, som tidigare istället har
gestaltat karaktärer som ligger nära henne själv. Hennes tilltal på scen är
okonstlat, ibland kaxigt men också ömsint med glimtar av självironi.
Dansteater börjar få ett allt starkare fäste inom de svenska
teaterinstitutionerna. Birgitta Egerbladhs idag självklara plats på
Stadsteatern säger en hel del.
– Men vad är egentligen dansteater?
Anna Vnuk kastar ut frågan och tillägger:
– Det finns ju mycket berättande dans som inte kallas dansteater. Man kan
berätta på ett mer symboliskt plan, som i den abstrakta dansen, där rörelsen
blir ställföreträdande för det man vill förmedla.
Båda rör de sig på ett mer konkret plan i sina iscensättningar. Om någon
springer runt i cirkel är det snarare ett uttryck för att personen är
stressad, än att tiden börjar gå baklänges.
– Det är kombinationen av dans och text som skapar en egen form, ett tredje,
tror Birgitta Egerbladh.
Dansteater är ett vitt begrepp som färgas starkt av koreografens egen stil,
betonar hon. En variationsrik blandform där text och rörelse smälter samman
till ett associativt berättande. Som i bästa fall aktiverar publiken och som
kan öppna upp för synen på både teater och dans. Liksom locka ny och bredare
publik. Den som är ovan vid dans kanske hamnar på en föreställning tack vare
kopplingen till teater och vice versa.
– För mig ger den här formen en frihet då jag kan uttrycka mig på många
plan, genom både dans, kropp, text, musik, scenografi och kostym, säger
Birgitta Egerbladh.
– Dansteater rimmar mycket mer med hela människan än vanlig teater, vi har
ju så många sinnen, tillägger Anna Vnuk.
Att sinnena verkligen aktiveras gör kanske denna blandform lättillgängligare
än traditionell teater, som många gånger rör sig på ett mer intellektuellt
plan. Det behövs ingen förförståelse för att ta till sig Vnuks och
Egerbladhs föreställningar, även om en sådan kan fördjupa upplevelsen. Båda
har de ett rakt tilltal i sin scenkonst. Anna Vnuk säger att hon har
dragning till ”magiska tillstånd” i vardagen.
– Man kan ta det som är ens liv och ge det lite glitter, även om det handlar
om ens jobb eller svåra saker som separationer.
Birgitta Egerbladh tar ett mer renodlat avstamp i det vardagliga.
– Jag tycker att Birgitta arbetar med förhöjda vardagliga rörelser så att de
blir dans. Mina scenpersonligheter uppfyller nog mer sinnebilden för vad
dans är, säger Anna Vnuk.
– Jag använder mig gärna av tics och enkla rörelser som vi kanske inte är
medvetna om, förklarar Birgitta Egerbladh. Kroppsspråket intresserar mig;
hur vi uttrycker våra känslor och tankar genom kroppen. Rörelserna blir ett
uttryck för det inre livet.
Ett bra exempel är hennes Köra och vända eller dit jag längtar så, som
hade premiär på Stockholms Stadsteater i höstas.
Där utforskade hon vår tids
stress, känslan av att inte räcka till. Aktörerna kommer inrusande på scen,
hälsar i all hast och skyndar sedan vidare i ett virrvarr. Deras rörelser
inger en rastlös, skavande känsla. Stressymptomen lever sitt eget liv i
kropparna. Någon faller hela tiden i sömn, en annan är ideligen på väg att
tippa bakåt, tappa balansen. Temat är allmängiltigt, närmast politiskt
laddat och griper rakt in i vår samtid och vardag.
– Där i vardagen finns livets största frågor, säger Anna Vnuk.
I hennes musikal Anna Vnuk sätter upp Cats, grävde hon i den ömkliga
känslan att bli lämnad. Samtalstonen beskriver hon som just vardaglig fast
hon gestaltar dramatiska känslor som sorg, rädsla och ilska. Det är
innerligt och personligt skildrat. Åtskilliga människor hörde av sig efter
att ha sett henne framträda.
– Jag blev jättedrabbad av publiken, hur folk öppnade sina hjärtan för mig.
Det var chockerande och gjorde att jag började fundera på begreppet
solidaritet, hur det nästan har försvunnit idag. Ur dessa tankar växte Kära
medborgare fram.
Hennes inställning springer ur punken – att försöka agera istället för att
snacka, gå sin egen väg. En slags alla-kan-hållning som nog har hjälpt till
att skapa hennes okonstlade, lättillgängliga tilltal.
– Den punkiga inställningen handlar idag om att jag måste vara modig nog att
genomföra min konstnärliga idé, även om det känns skrämmande. Att våga vara
trogen det jag vill berätta.
Varje gång måste hon uppfinna sig själv och sitt uttryck på nytt, ”utan
några förebilder”.

– Jag har tidigare haft en tydlig inställning i mig hur man får dansa. Så
insåg jag plötsligt att jag kan skapa mina egna spelregler och hitta min
egen genuina röst. Vilket inte betyder att jag står i opposition till annan
dans.
Samma befrielse beskriver Birgitta Egerbladh, när hon upptäckte att hon
kunde lägga dansens olika konventioner åt sidan och kreera på sitt eget
sätt.
– Det är först då man blir konstnär, tror jag, säger Anna Vnuk.
Birgitta Haglund

19 maj har som sagt Tjechovträdgården nypremiär på Stockholms
Stadsteater. Se vidare www.stadsteatern.stockholm.se

Fler Nyheter

Annonser