Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 20 oktober 2020

Stepp och ljuskonster gör sagan om Törnrosa till ett feeri

2006-05-15

Fakta:

Namn: Aurora
Koreografi: Meryl Tankard
Musik: Pjotr Tjajkovskij,Robert Moran, John Lurie, Tuva People, m.fl.
Ensemble: Göteborgsoperans Balett
Plats: Göteborgs operan
» http://www.opera.se

Betydelserna står tätt i sagan om flickan som föll i en djup sömn. Tolkningarna växer och växer till en riktig Törnrosahäck. Att sagan om prinsessan Aurora handlar om steget från flicka till kvinna är klart. Liksom att det är en man, som berättat. Hon slumrar, han väcker. Läst rakt av är det genusmässigt mossigt, men symboliskt sett är mötet med kärleken på andra sidan puberteten – för båda könen – det som föder oss till livet på allvar.

Den australiska koreografen Meryl Tankard gjorde sin Törnrosatolkning, Aurora, för sitt eget danskompani i Canberra 1996. Några år tidigare hade hon gjort Bolero, som Göteborgsoperans balett också dansat. Meryl Tankard har själv varit dansare hos Pina Bausch i Wupperthal och nog märks det på de två stycken som mött göteborgspubliken. De har sinsemellan en hel del gemensamt i sin bildmässiga klatschighet, sin humor, sitt underhållande och teatrala grepp. Det är ungefär så tvärtom det kan vara, om man jämför med Mats Eks allvarsamma, uppfordrande Törnrosa, skapad ungefär samtidigt som Tankards, men med den sovande prinsessan i en drog- och familjeproblematik.

Icke så här! Den klassiska balettens Törnrosa blir dialogpartner och man får skratta ofta och högt, men aldrig elakt, åt när Tankard vänder ut och in på klassiska schabloner. ”Folket”, till exempel, det glada, dansande bondfolket har här blivit ett gäng haltande trädgårdsmästare. ”Divertissementen”, de inströdda och i handlingen ovidkommande dansnumren, har fått dra iväg till nycirkus med Fågel blå i linor från tågvinden och dansare på styltor. Små lampor på alla dansande fötter och händer på en mörklagd scen är rena feeriet, liksom de raskt och redigt steppande feerna.

Det regnar av goda idéer och muntra uppslag – men de är nästan alla för långt utdragna. Om det ska spraka om ett fyrverkeri får det gå snabbt. Känslan av utdragenhet har en bister förklaring: om det inte finns något under, om en ny och rolig dansad tanke inte får möjlighet att djupna och ta tag i betraktaren blir den endast festlig.

Eftersom det ibland, men för sällan, blir något annat än kul märks skillnaden. Silhuettdansen med sökande män som kommer nära, förminskas och förstoras, nuddar vid en insikt om flyktigheten, osäkerheten i sökandet. Likaså uppstår en stilla och vacker ö av eftertanke i andra aktens skildring av det möte, som slutligen inträffar. Och som får sin fortsättning i scenen ”Heliga kroppsdelar” där dansande par försiktigt och nästan utan att nudda rör vid varandra. Prinsens hand på Auroras panna – så vackert. Men därtill klokt.

Anandi Winken som prinssesan håller ställningarna genom upptåg, sömn och kärlek. Att Göteborgsoperan hade så många roliga, steppande och gycklande dansare visste jag inte. Men så är det. Om föreställningen kortades till en timme och en kvart, skulle den passa alla med humor och barnasinne, oavsett ålder. Kanske en gladare, öppnare och mer kommunicerande publik är vad Aurora skulle må bra av.

Recensionen är tidigare publicerad i GT 14 maj.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser