Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Dödens ängel och dans i olja

2006-05-03

Fakta:

Namn: Angel of Death/Quando L’uomo Principale É Una Donna
Koreografi: Jan Fabre
Plats: Gran Teater for Dans, Århus
» http://www.troubleyn.be

Jan Fabres Angel of Death och Quando L’uomo Principale É Una Donna är ett
djupt fascinerande dubbelprogram, där koreografen rör sig mellan liv och död
och mellan man och kvinna. Programmet gavs på Gran Teater for dans i Århus
och tidigare i år på Kulturhuset i Stockholm.

Ett av de viktigaste namnen på den stora internationella festivalen, Århus
Festuge 2005, var multikonstnären Jan Fabre, som presenterade sin nya stora
föreställning History of Tears på Musikhuset Aarhus. Nu har Jan Fabre den
26-28 varit tillbaka i Århus, där han på Gran teater for dans (strax intill
Musikhuset) presenterade två ytterst fascinerande och originella soloverk
Angel of Death från 2003 och Quando L’uomo Principale É Una Donna från 2004,
som även gavs på Kulturhuset i Stockholm 6-8 april.
”Äta eller ätas” säger upprepade gånger den kroatiska dansaren Ivona Jozic
i Angel of Death. På en knappt 1 m2 stor plattform, med publiken sittande på
golvet tätt omkring sig, transformerar hon med en fantastisk timing och
starka dramatiska vändningar kroppen på ett fascinerande sätt, från ett dött
lik, till ett krumt krypande djur, en fågel eller ett väsande rovdjur. Hela
tiden är rösten och andedräkten viktiga delar i dansen och enbart iförd bh
och underbyxor framstår den närapå nakna kroppen som både stark och sårbar
med publiken runtomkring sig på armslängds avstånd.

På samma sätt som Andy Warhol, som är en av inspirationskällorna till
Angel of Death, är Ivona Jozic under föreställningen helt exponerad på den
offentliga scenen samtidigt som hon vill gömma sig och försvinna. Och på
samma sätt som Andy Warhol blev skjuten, hör vi ett skott i musiken, som
Ivona Jozic att falla på den lilla scenen.
Rummet mellan liv och død eller ett underligt efterdöden-stadium upplever
vi genom videoprojektioner på teaterrummets fyra väggar. Här ser vi den
magiska dansaren och koreografen William Forsythe, som ursprungligen
uppmuntrade Jan Fabre till att göra Angel of Death. Upprepade gånger dyker
Forsythe upp och försvinner igen ut ut ur bilderna likt en slags dödsängel.
Och kontrasten mellan liv och död understryks av videofilmens bakgrund, som
är Montpelliers Anatomiska Museum, där kroppar som en gång levde nu är
utställda.
Ibland blir William Forsythe hängades i luften mitt i ett hopp och svävar
på ett sätt som ger starka associationer till Bill Violas videokonst. Andra
gånger rör han dynamiskt sin nästan nakna kropp, som på videobilderna flyter
samman med bilder av kranier, missbildade foster och andra anatomiska
sensationer utställda i formalin.
Mötet och dialogen mellan den levande Ivona Jozic på scenen och William
Forsythe, som inte bara dansar på videon, men också som ännu en referens
till Andy Warhol talar om att se och bli sedd och att tala och inte säga
något.
Som publik är man i den 50 minuter långa Angel of Death inte bara
farligt nära den hela tiden överraskande och dynamiska dansaren Ivona Jozic,
men också nära inpå döden och utställningen av både levande och döda
kroppar.
Det är svårt att inte referera till William Forsythes egen starka dans- och
performance-installation, You made me a monster från 2005, som handlar om
hur hans hustru dog i cancer, när man ser Jan Fabres Angel of Death.

Den enormt sinnliga soloföreställningen Quando L’uomo Principale É Una Donna
kan ses som ett skolexempel på, vad performanskonst kan vara. Den innehåller
både ritualer, massor av handlingar i realtid, installationskonst, body art,
humor, ironi, en mångfald av metaforer, könspolitik, historiska referenser,
samt såväl lek med subjekt/objekt som sinnliga dofter.
I den här
föreställningen rullar den kvinnliga dansaren runt med sin nakna kropp
insmord med glänsande ”jungfru” olivolja, som även täcker hela scengolvet.
Det börjar med att den koreanska dansaren Sung-im Her i maskulint svart
kostym, i maskulin stil och gestik rituellt röker en cigarett och mixar en
drink – där hon inkluderar många sexuellt betonade rörelser – efter att ha
hängt en rad flaskor med jungfruolivolja i stativ i luften, som en vackert
svävande scenisk installation. Härmed har man redan slagit an hel värld av
olika teman.
Plötsligt plockar den mansklädde dansaren upp två silverkulor ur byxorna,
som en begynnande transformation från man till kvinna genom att befria sig
från sina ”kulor” ( = testiklar). Komiskt leker dansaren med kulorna,
jonglerar med dem, spelar golf med dem och stoppar dem i munnen. Det kan
låta ganska dumt, men allt utförs ytterst raffinerat och humoristiskt av
Sung-im Her, som aldrig någonsin blir vulgär.
Upprepade gånger hörs strofer ut den italienska schlagern Volare (att
flyga), som är från melodifestivalen 1958. En sång som hos Fabre referar
till Yves Kleins berömda iscensatta foto Leap into the Void (1960), där man
ser en man med utbredda armar flyga från ett hus.
Flygtemat fortsätter också i dansen, när Sung-im Her tar av sig manskläderna
efter att ha öppnat alla oljeflaskorna så att olivoljan rinner över hela
scengolvet, hon snurrar naken runt på golvet till ljudet av
helikopterpropellrar med en imponerande energi i kroppen.
Olivoljan ger på samma gång religiösa, mytologiska, kosmetiska och sexuella
associationer, och när Sung-im Her med en fantastiska rörelsekvaliteter
glider över hela det inoljade golvet, är det också Jan Fabres referenser
till Yves Kleins berömda living body painting-performance Anthropometries of
the Blue Period
(1960).
Vi ser både Sung-im Her posera som sjöjungfru och fladdra som en fjäril,
innan hon kröner sig själv med en krans av olivkvistar. Och som en subtil
pricken över i-et i detta dansperformance, ser vi till slut den
olivoljeintränkta hermafroditen med en ny kula mellan benen, eller kanske
ett nytt frö. En oliv, som självklart också kan läggas i en drink.
Quando L’uomo Principale É Una Donna är en intressant bildrik och
humoristisk föreställning om manligt-kvinnligt, det maskulina och feminina
och tillhörande symboler med Sung-im Her som ekvilibristisk dansare.

Fakta:
Jan Fabre är en konstnär, som inte så lätt låter sig kategoriseras. Han
arbetar både med teckning, skulptur, film och performancekonst och
iscensätter teater, dans och opera.
En lång rad av hans texter är utgivna i
bokform, och han är medgrundare av tidskriften Janus, som undersäker
skärningsfältet mellan konst, kultur, filosofi och naturvetenskap.
Han föddes i Antwerpen 1958. Han utbildade sig först till dekoratör och
studerade därefter vid Konstakademien.
I slutet av 70-talet for han till New
York, där han stiftade bekantskap med punken och performanceteatern Wooster
Group.
Som 22-åring gjorde han sin första teaterföreställning och 1984
gjorde han den framgångsrika föreställningen The Power of Theatrical Madness
till Biennalen i Venedig, som blev statskottet för en rad internationella
turnéer.
1986 startade han teatergruppen Troubleyn i Antwerpen, som både
sprider Jan Fabres teaterverk och lyrik.
Jan Fabre gästade København på Fools-festivalen 1983, och han var med om
att inviga Kulturby ’96s internationella scenkonstnärliga program i
Kanonhallen,
Sommaren 2005 var Jan Fabre konstnärlig ledare för
teaterfestivalen i Avignon. Förutom föreställningarna The History of Tears
och Je suis sang i Påvepalatset, kunde man på Théatre Municipal se de två
soloföreställningarna L’Empereur de la perte och Le Roi de plagiat. Maison
Jean Vilar i Avignon visade utställningen For intérieur med teckningar
skulpturer och film av Jan Farbre.

Vibeke Wern

Fler Föreställningar

Annonser