Kvinnocollage

Anders Christiansens gruppkoreografi Respekt formar sig inte till något riktigt
tydligt budskap, men den bjuder på fin musik.

Tonerna av César Franks musik flödar virtuost ut ur Minna Weurlanders
dragspel som ett preludium till Anders Christiansens nya dansföreställning
Respekt på Dansescenen. Och stor respekt hyser man för den fantastiska
finska musikern, som även tidigare har medverkat i Anders Christiansens
dansverk.
Faktiskt kan man i under innevarande säsong tala om en tydlig
trend att ha levande musik på scenen i dansföreställningar. Och flera gånger
har det precis som i Respekt varit musikerna som haft en ledande roll.
Själv
medverkar Anders Christiansen inte i Respekt, där han helt har lämnat över
scenen till den kvinnliga dragspelaren och fyra kvinnliga dansare
tillsammans med stolar, käppar och tejp. Och i likhet med dansarna intar
även musikern scenen med långa nakna ben, som inger en ganska så
otraditionell och grotesk look, när hon med vitt utspärrade ben sitter och
spelar på det stora svartvita instrumentet.
Och det är väl just
motsättningen mellan det seriösa och den nakna blottade kroppen som Anders
Christiansen vill sätta fokus på i Respekt.
Typiskt för Anders Christiansen får vi i Respekt människan – här i form av
fem kvinnor – som begränsade, ibland nästan amputerade och avlivade
individer. Kroppsligt går de också typiskt till väga med stolar och käppar.
Men man kan bara ännu en gång konstatera att Anders Christiansens
gruppkoreografier inte är lika intressanta och formmässigt stringenta som
hans fascinerande soloverk.
För verbala uttalanden om kroppen står Amia Miang. Hon håller en mikrofon i
handen och är iförd högklackade guldskor, Men även om hennes prat om
kroppens olika aspekter och rörelser i Anders Christiansens
performanceartade verk självklart är fullt av distanserad ironi, så är det
varken underhållande eller skarpt.
Fascinerande och karismatisk är Louise
Hyun Dahl i sitt djuriska, buto-inspirerade och nästan orgiastiska solo, där
hon gungande dunkar huvudet i golvet och svingar runt både huvud och hår.
Och likaså fascinerande är Anne-Claire Theissen i sin sammanbitna
viljestarka solodans, där hon är rumsligt begränsad till att gå balansgång
på en lång mattrand på golvet. Men trots såväl fina dansinslag som
effektfull musik av Jakob Brandt-Pedersen, Michael Breiners fina ljus och
många vackra scenbilder, inte minst mot slutet av den 80 minuter långa
föreställningen, när kvinnorna intar stolarna i typiska tiltade
Christiansen-attituder – så når aldrig riktigt föreställningen ut.
Det
innehåller heller inte så starka bildmetaforer som man annars är van att
möta hos Anders Christiansen.

[STJERNER_3]»Respekt«. Idé og instruktion: Anders Christiansen.
Koreografi: Anders Christiansen og danserne. Scenografi: Anders
Christiansen og Lis Klitten. Kostumedesign. Lis Klitten. Lysdesign: Michael
Breiner. Komponist: Jakob Brandt-Pedersen, Nico, Frank og Semjomov.
Akkordeon: Minna Weurlander. Dansere: Louise Hyun Dahl, Amia Miang, Mette
Molich og Anne-Claire Theissen. Dansescenen, fredag. Sidste dag 22. april.