Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Högspänd danskonst med Skånes Dansteater.

2006-04-26

Fakta:

Namn: 2nd Construction: Kvartett nr 11 och Les Noces
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: Dimitrij Sjostakovitj och Igor Stravinskij
Ensemble: Skånes Dansteater
Plats: Storan i Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Under den samlande titeln 2nd Construction, som just nu visas på Storan i Malmö, döljer sig Örjan Anderssons Kvartett nr 11 som är ett kammarspel i dialog med Sjostakovitjs 11:e stråkkvartett för fyra musiker och sex dansare samt Les Noces, Stravinskijs banbrytande kör och orkesterverk som ju en mängd aktade koreografer tagit sig an. Alltifrån Bronislawa Nijinska 1923 till Raimund Hooghes version anno 2006. Örjan Anderssons hade urpremiär 2004 med Göteborgsbaletten.
Det blev två halva timmar dans däremellan en halvtimma paus. Allt för 240 kronor. Inte konstigt att många verkade besvikna. Varken på dansen eller musiken som verkligen glittrade och tog oss helt i besittning men tyvärr, som sagt, blev upplevelsen lite väl kort för att kännas som en helaftonsföreställning. Synd när man nu för en gångs skull hade Storans scen till sitt förfogande.
Både Sjostakovitjs och Stravinskijs överväldigande musik är en stor utmaning för en koreograf. Örjan Andersson lyckas med konststycket att hålla ihop en generös dansensemble och en levande musikensemble samtidigt som han befäster sin kreativa experimentlust som lett till en säregen klassisk-modern rörelsevokabular.
Han har genom åren utmärkt sig genom att sätta samman stora ensemblepartier med ett givet rörelsematerial och solo-och duopartier som baseras på improvisation. Den rytmiska grundkompositionen är en av Anderssons starkaste sidor. Han växlar ständigt mellan lugna, snabba och häftiga löpningsmoment. Det är härur själva rytmiken i dansen pulserar – musiken och dansen ingår en slags symbios som åskådaren suger till sig.
I Kvartett 11 är själva klangbottnen det silverglänsande scenrummmet. Musikerna sitter på en kvadratisk lilafärgad ljusfläck i inre hörnet av scenrummet. Ett rum också avgränsat av en begränsning som i sig bildar en ny form.
I taket hänger ett jättteklot som förflyttar sig nästan omärkligt över scenen tills det försvinner bort, ut i rymden. Jordens kretslopp som ju rymmer tiden? Ljuset skapar närvaron – det materiella. Punkter av rummet väcks plötsligt till liv av ljuset, som skapas av en skicklig ljusteknisk installation. Ljuset förvandlas i takt med musiken som modulerar scenrummet. Dansarnas rörelser blir till nottecken som avtecknar sig som abstrakta linjer i takt med att ljudet, ljuset och färgsättningen ändras för att slutligen smälta samman, ebba ut i rymden.
Det är en sinlig och poetisk upplevelse som på ett skickligt sätt inte bara lyckas återge det storslagna i Sjostakovitjs verk utan också lyckas förmedla det sköra tillstånd som uppstår i mötet mellan musiken, dansen och betraktaren. Kort sagt ingen kan lämnas oberörd.
För dansarna och musikerna var det förvisso en utmaning att få stämmorna både i musikinstrumenten och rörelserna att verkligen höra samman, inte minst i de små solo och duopartierna som bygger på improvisation. Men det gick överlag fint, till och med när en av dansarna, Vidar Maggason vågade sig på några humoristiska skutt i stället för att slaviskt följa musiken.
Även Les Noces är ett gnistrande fyrverkeri av ljus, ljud och rörelse. Något asketiskt och rituellt hängde från första stund över föreställningen men trots att den tar fasta på bröllopet får man aldrig någon direkt känsla av att vara med om ett sådant. I stället verkar det som någon slags ritual där bröllopsparet – Pontus Sundset och Sarah Bellugi Klima – iförda fotsida kläddräkter som verkar inspirerade av Mondrians konstruktivistiska former och färger, först inleder festligheterna genom att vandra runt och bevaka det hela. För att sen försvinna bort liksom för att låta oss själva fritt göra våra associationer. Ramberättelsen kring det kvinnliga och manliga som motsattsbegrepp kändes lite svag. Varför denna offerceremoni där både kvinnorna och männen verkar inge sig i någon slags rituellt överlastad ceremoniell handling.
Även om de femton duktiga dansarna inte alltid lyckades dansa perfekt synkront i gruppartierna så var de imponerande samstämda i helheten. Omsorgen om att söka nya individuella rörelser i duo och solopartierna uppvägde också helheten. Ingen nämnd ingen förglömd.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser