Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

En annorlunda tylldröm

2006-04-24

Fakta:

Namn: Tyll
Koreografi: Koreografi och dans: Kjell Nilsson
Musik: Ljussättning och teknik: Johan Söderberg
Ensemble: Ume Danskompani
Plats: Black Box NorrlandsOperan
» http://www.norrlandsoperan.se

Det enorma vita tyget hänger i en vågig båge i luftrummet och bildar ett
himlavalv av tyll. En fluffig kåpa. Ett drömmarnas famntag.
Kjell Nilsson
rör sig fram och tillbaka i den horisontella fåra som löper längst bak på
scenen alldeles mot scenväggen. Det är en smal gata som vilar i ljus bortom,
bakom det suggestiva himlavalvet och som i konstrast ter sig ack så
begränsande snävt. Med försiktighetens möda tar sig Nilsson runt utsidan och
når det scenutrymme som ligger framför valvet.
På inget vis beträder Nilsson valvets sfär med något självklart språng, utan
där finns inre motstånd såväl som en påtaglig rädsla som hela tiden stoppar
upp den rörelse som vill inåt. Lite i taget erövras valvets innanmäte tills
vanan såsmåningom tar över och han rör sig obehindrat.
Nilsson har ett karaktäristiskt rörelseföråd som utgör ett återkommande
inslag koreografin igenom, men som också känns igen från tidigare
produktioner där det långsamma och böjliga löses av med korta, snabba
upprepningar av en preciserad kroppsdel; företrädesvis händer.
Förutom det karaktäristiska rörelseförådet finns två ytterligare spår. Det
är dels Nilssons finstilta parodi på sig själv som ballerina, en anspelning
på en i jämförelsen med orginalet- klumpighet, vilket ter sig både komiskt
och lätt sorgset i sin ofrånkomlighet.
Därtill finns ett spår med österländsk hållning, en anspelning på andra
kropp-och livssideologier än de som vanligtvis har anammats i väst. I
kortare sekvenser framtonas de österländska rörelsemönstren i sin
omsorgsfullhet. Även Nilssons lediga scenkostym för tanken mot öst. Tänk
Muji!
I en av föreställningens tablåer jobbar Nilsson med dramatiska
känsloutspel i förvriden tappning där olika intensiva ansiktsuttryck,
förtvivlan, glädje, avlöser och går in i varandra samtidigt som övriga
kroppsrörelser är frikopplade från ansiktets emotionskavalkad och snarare
fortsätter att agera enligt det redan etablerade rörelseförådet.
Trots att
känslorna är stora får de inget kroppsligt understöd. Så framträder den
splittrade människan som inte har någon kontakt med sig själv.
Stycket knyts ihop i den skämtsamma sekvens i neddraget tempo där Nilsson
tar fram trädgårdsredskapen och böjer sig över den blomlåda som hela
tiden stått längst fram på scenkanten. För det är precis här som man förstår
koreografins färdväg mot insikten om vikten av att odla sin egen trädgård.
Att försöka finna sig själv.
En färdväg, mellan yttre och inre, mellan födelse och död, som därtill
innhåller ett associativt parti med ett oändligt stort vitt tygstycke som
Nilsson snurrar in sig i, försvinner in i en ström av meningsbärande
symboler. Ett tyllhus som i den avslutande insomningen blir till
dödens boning.
Ett tyllhus som förövrigt omger Johan Söderberg i inledningen av
koreografin, ljus- och teknikansvarig hälft av Ume Danskompani vars mixade
musik är en skönhetsaga av njutbarhet, som svävar våg i våg med tyllvalvet i
taket och som gör så otroligt mycket för stämningen i Tyll. Så ges Söderberg
också något så ovanligt som en åskådliggjord plats på scenen bredvid den
dansande kollegan Nilsson. Det är fint.
Visst går det att invända att Tyll med fördel skulle kunna komprimeras, då
det stundtals kan kännas lite segt.
Men å andra sidan ligger Tylls styrka i
det vilsamma och meditiva. I den långsamma resan mot människans inre
regioner.

Ann Tomic

Fler Föreställningar

Annonser